Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Den här ubåtshistorien som håller på nu, är den första som jag får så att säga uppleva i vuxen ålder. Det finns mycket att säga om den, men framför allt sitter jag och flinar framför tv-n.

Det är nämligen som så, att jag sedan många år har i min bokhylla den sverigefinske författaren Klaus Vikings kortroman Sannolik u-båt. Den är nog mycket okänd och svårfunnen, för jag har aldrig hört någon annan nämna den, men jag läser om den med några års mellanrum, lustigt nog så sent som för ett par veckor sedan. Med den i åtanke är det svårt att ta någon som helst ubåtsjakt på allvar – inte minst som detalj efter detalj i denna skröna nu återupprepas i verkligheten.

Sannolik u-båt är framför allt en skröna att skratta åt, men det går också att med lätthet ta fasta på korn av betydligt viktigare frågor. (Så är det i varje roman. Försök gärna att hitta en som bara är rolig eller spännande och inte någonstans innehåller någon seriositet mellan raderna, men du kommer inte att lyckas.) Klaus Viking ger nämligen inte bara en minst sagt alternativ förklaring till vad som orsakade ubåtsjakten på Hårsfjärden 1982, utan beskriver också, ur en finsk arbetsinvandrares perspektiv, det tidiga 80-talets ubåtsmani i allmänhet, den omtalade rysskräcken och hur oerhört fördomsfulla vanliga svenskar kan vara.

Nu är det förstås så, att Klaus Vikings redogörelse för vad militärer, reportrar och vanligt folk säger i anslutning till en ubåtsjakt, bygger på stämningarna 1982. Det var före min medvetna tid, så jag har ingen aning om huruvida citat ur nyhetssändningar faktiskt är autentiska, men det blir inte mindre roligt att följa rapporterna 32 år senare och se hur de på punkt efter punkt upprepas. Nu, 2014, finns nämligen obekräftade uppgifter om mystiska signaler mellan Stockholms skärgård och främmande makts ubåtsbaser. Tidningar visar suddiga bilder av något som skulle kunna vara en ubåt (även om BBC i en nyhetssändning förde fram teorin att det kunde vara ett svenskt Loch Ness-odjur). I tv sitter en pensionerad försvarshök och drar häpnadsväckande dramatiska slutsatser. Bland folk i allmänhet sprids rykten om sådant som högst sannolikt aldrig varit ens sannolikt, desto mindre då sant. För mig är dessa timmar framför tv-n som att stiga in i vardagsrummet hos stackars Salomon i Nynäshamn 1982.

När jag så får för mig att göra en sökning på http://libris.kb.se för att se var boken finns, visar det sig att Sannolik u-båt tillhör de där böckerna som bara finns på ett litet antal bibliotek i Sverige. Kungliga biblioteket i Stockholm är ett, universitetsbiblioteken i Lund och Umeå två andra (på dessa finns i olika utsträckning pliktexemplar av många böcker, så det är inte förvånande att man till och med har boken i dubbla upplagor: 1986 och 1996 års versioner). Men sedan finns den också på Riksdagsbiblioteket, på det försvars- och utrikespolitiskt inriktade Anna Lindh-biblioteket samt på Finlandsinstitutets (i Stockholm) och Immigrantinstitutets (i Göteborg) bibliotek, vilket väl säger något om vilken tänkt målgrupp den har i dag.

Det är alltså, precis som jag anade, ingen bok som man med lätthet kommer över. Men med tanke på hur oerhört aktuell den visat sig vara nästan 30 år efter att den skrevs, ska jag komma ihåg, att om jag hittar den på något antikvariat eller i en second hand-butik (och på sådana har jag sett den förr), ska jag köpa den och ge den som present till en eller annan bekant. För, som det väl framgått nu, i mina ögon är den så oerhört läsvärd att den borde spridas till fler.