Kram

Här har man en vanlig vardag på jobbet, så vanlig som den kan vara under sista veckan före jullovet. I ett klassrum rycker eleverna på axlarna åt en ovanligt oplanerad och rätt innehållslös lektion, för de har ju snart lov. Andra elever ler och hälsar glatt och gör en high-five när man möter dem i korridorerna, precis som de brukar. I idrottshallen har sjuorna skoltävling i den ovanliga bollsporten lyra, skiner upp när jag tittar förbi, ropar på mig och vill ha mig till publik när de håller rytmiska hejaklacksövningar. I en annan korridor fnittrar en flicka lyckligt med mörka ögon åt mina banala beröm av hennes handstil.

 

En vanlig dag på jobbet är alltid en dragkamp mellan energigivande möten och energitagande arbetsuppgifter. En nästan vanlig dag på jobbet, som innehåller fler samtal än lektionsplaneringar, kan därför vara riktigt härlig.

 

Men när eleverna gått hem, kollegerna lämnat arbetsrummen i mörker och bara jag har suttit och rättat i ett par timmar, då vandrar jag vidare till en konsert bland helt andra människor på en helt annan scen. Då spelar det ingen roll att dagen redan varit vacker, för när en person jag inte träffat på länge, kastar sig över mig och med fuktiga ögon ger mig en kram och är så tacksam för att jag uppmärksammat något sedan länge bortglömt, då…

 

…då är det inte utan att jag känner en ännu starkare glädje i bröstet och i den stunden tycker att livet är ljuvligt. Med ett leende cyklar jag hem i min ensamhet. Wow.

 

 


Tillfälligheter

Jag har skrivit om slumpen och märkliga sammanträffanden tidigare.  I dag kom de slag i slag, så jag tar händelserna i kronologisk ordning… :)

 

I fredags kväll tror jag det var som jag fastnade en timme på Wikipedia och läste om några närbelägna stjärnor.  Det är rätt intressant med solystemets grannskap och jag diskuterade med mig själv hur man mäter avstånd till stjärnor.  Bessels epokgörande beräkning av parallaxen för (och därmed avståndet till) 61 Cygni kände jag till sedan förr.  Nu fick jag veta dels att det var Piazzis idé, dels att en annan astronom dessförinnan hade mätt Alfa Centauris parallax men inte trott på sitt resultat och därför inte publicerat det.  Det var ju dråpligt, men jag läste vidare om Alfa Centauri en lång stund.

 

I flera år har jag samlat på mig amaryllislökar.  Skälet är att jag har fått julblommor i present och när amaryllisen blommat över, har jag sparat löken.  Sedan har det inte blivit av att jag försökt få den att blomma igen men i förmiddags gjorde jag slag i saken.  Ett gammalt tidningsurklipp sade att man ska ställa löken i ljummet vatten ett dygn och sedan plantera om den.  Det ska visserligen göras redan i oktober men det spelar väl ingen roll när den blommar, så det är helt okej att det dröjer till januari eller februari.  Därför gjorde jag i ordning mina amaryllisar i dag och i morgon ska de planteras.  (Kanske blir det inga blommor av dem men det kostar inget att försöka.)

 

Några timmar senare kom jag av någon anledning att tänka på hur jag flera gånger har varit i ett församlingshem här i staden, när det varit andakt med fika och lotteri.  Det är så fånigt, tycker jag, att alla applåderar när någon vinner på lotteri, för det är ju bara tur att man vinner och verkligen inget man förtjänar.

 

I eftermiddags gick jag in på den fascinerande webbplatsen xkcd, som publicerar underfundiga serieteckningar tre gånger i veckan.  Den senaste uppdateringen var från i fredags och handlade om Alfa Centauri…

 

Sedan gick jag på adventsgudstjänst.  Där ordnades lotteri och det är inte ofta det händer i just den kyrkan.  För tjugo kronor fick man en tändsticksask med ett nummer.  Jag betalade en femtilapp och grävde i högen för att finna asken med det som var mitt tröjnummer som innebandyspelare (nr 8).  Det kompletterade jag med nr 17 som väl är ett trevligt nummer.  Snart var det lottdragning och lotteriorganisatören utropade ”Nummer 8” till förstapristagare.  Så kul!

 

Varpå jag gick fram till prisbordet, tog emot en amaryllis – och helt oförtjänt fick applåder…

 

 


RSS 2.0