Partnerskapslagen

I dag är det 25 år sedan partnerskapslagen röstades igenom.  Hjärtliga gratulationer till alla som har haft personlig glädje av antingen den eller de kompletteringar och nya lagar som följde i dess spår.  Lyckönskningar och hälsningar även till dem som kanske inte själva har haft nytta av den men ändå ser att den var en viktig och naturlig del i utvecklingen av ett civiliserat samhälle.

 

Faktiskt mycket viktigare än gårdagens helgdag med puttriga flaggparader.


Bus

När två av ens skötsammaste elever är lite busiga en eftermiddag och på ett oskyldigt sätt bryter mot reglerna, kan man tycka att det är charmigt och låta dem hållas.
 
Om då en kollega kommer förbi, skäller ut dem och med kropp och själ undrar varför den närvarande läraren har accepterat tilltaget, hamnar man däremot i en aningen pinsam situation... Faktiskt är det också lite roligt att själv känna sig busig – och att få vara lite stolt över eleverna som för en gångs skull vågade.

Karbon som ligger i marken

I natt var jag ute och cyklade.  Det var en underbar sommardag.  Jag var omgiven av goda vänner, ljum värme och bara nedförsbackar så när som på sista gatan upp till glassförsäljaren.  Då jag första gången såg glasskaféets baldakiner tog jag till och med en liten omväg.  Nästan samtidigt hörde jag musik någonstans ifrån.  Var det en radio som spelade?  En barn- eller ungdomskör sjöng i två repriser, medryckande harmonier och på norska med skönt rundade o:n:

 

– Karbon som ligger i marken, la det ligge, la det ligge!

 

Efter ytterligare några rader tog kören i ända från tårna, i en storslaget uppbyggd komposition.  Den musikaliska dramaturgin liksom det viktiga budskapet gjorde mig uppfylld av glädje och jag cyklade som i lycklig trance.  Det var en positiv vision, kanske om hur framtidens unga demonstrerar:

 

– De skal reise seg opp!  De skal reise seg opp!

 

Även jag reste mig, tog några kraftiga tramptag och svängde upp mot kaféet.

 


"Kulturprofilen"

Är inte detta rätt konstigt? En lite halvkänd man blir dömd för våldtäkt och vissa medier omnämner honom även efter domen under pseudonym. Han råkar vara gift med en ännu mer känd kvinna. Hennes namn och roll som fru till våldtäktsmannen talas det vitt och brett om även i de medier som anonymiserar mannen.

 

Det känns som ett suspekt förfarande när jag tänker närmare på det.


Ordförandevalet

Det stundade ordförandeval i den lokala fotbollsklubben och två starka kandidater hade utkristalliserats under den sista veckan.  Nordström och Söderberg representerade varsin del av den gamla staden och hade ungefär lika många anhängare och det var därför uppenbart att det var den lilla falangen från den nya stadsdelen som skulle komma att avgöra valet.  De båda kandidaterna lyssnade således noga när falangen, ledd av den stridbare Yttergren, ställde krav.

 

– Vi kommer bara att rösta på den som minskar satsningen på damlaget, sade Yttergren.  Damerna är ett hinder för herrlagets chans att vinna division tre.

– Ja men, det sade ni ju för två år sedan också, protesterade Nordström.  (Denne var sittande ordförande och hade träffat på Yttergrens gäng förr.)  Redan då sänkte vi damernas andel av budgeten.

– Vi tänker ändå bara rösta på den som minskar damernas utgifter, insisterade Yttergren.

– Men vi har redan minskat den.  I år har vi inte ens ett damlag i serien.

 

Falangen och Yttergren gav sig ändå inte.

– Det är ett oavvisligt krav att den som vill bli vald minskar utgifterna för damfotboll här i stan.

 

Söderberg hade suttit och lyssnat när hans rival blev hårt ansatt.  Eftersom han visste att samma krav ställdes på honom själv, måste han ju åtminstone vara förberedd, så han viskade till sin medhjälpare som satt på första raden:

– Hur mycket lägger föreningen egentligen på damsektionen?

– Ingenting, eftersom vi inte har några damer i föreningen längre, svarade kamraten.  Ja, vi har några tjejer som kokar kaffe och bakar bullar till årsmötet men det är de enda.

 

De hade nog inte behövt viska, för trots att föreningens styrelse redan häromåret hade helt och hållet strypt bidragen till klubbens dam- och flicklagen, hördes Yttergrens stämma återigen upprepa:

– Vi tänker bara rösta för den som minskar damernas del av budgeten.

 

De båda kandidaterna och deras anhängare var kloka nog att tänka ett steg längre.  Vi bryr oss inte om den där högljudda falangen, resonerade de.  Vi har lyssnat till deras tjat tillräckligt nu, men de vet ju inte vad de pratar om.  Låt dem rösta som de vill, så kan vi samarbeta med varandra för föreningens bästa.  Då kan vi ju faktiskt till och med låta damfotbollen komma in från kylan igen, konstaterade de två kandidaterna och deras bekanta.

 


Trygghet

Gymnasiechefen skickar meddelande till personalen:

 

”Från och med måndagen 26/3-18 kommer även huvudentrén vara låst såsom alla andra dörrar. Besökare får ringa på klockan så öppnar [receptionisten] dörren. Vid besök då expeditionen inte är bemannad så får var och en öppna åt sin besökare.

   Detta är ett led i vårt ständiga arbete för att förbättra säkerheten och tryggheten på arbetsplatsen för alla, det föreligger inga hota mot skolan.”

[skrivfel som i originalet]

 

Då frågar sig vän av ordning ett par saker.  För det första: om det inte föreligger något hot mot skolan behöver man väl inte heller låsa dörren?  Det kan vara ett större eller ett mindre hot, men ett hot måste lik förbannat till för att man ska vidta skyddsåtgärder.

 

För det andra är frågan vems trygghet man vill förbättra.  Jag har hört mycket sägas om otrygghet i världen och visst är somliga rädda på skolan också.  De är rädda för mobbning och övergrepp, för våldsamma klasskamrater och närgångna fingrar, för blickar, för stress och för dåliga betyg, för att bli uthängd på nätet och för att aldrig få visa sin identitet.  Ganska många känner sig otrygga i hemmet, är rädda så snart de lämnar skolan, vill inte att någon ska se vem de går med, vart de går, när de går.  De är rädda utanför skolan men i skolan är de trygga och skulle inte ens tänka tanken att någonting kan hända.

 

Andra är rädda för skolans demokratiska framtid.  De är rädda för vad som händer när det amerikanska megaföretaget som börjar med bokstaven G tar över den pedagogiska administrationen efter sommaren och blir den enda leverantören av dataprogram och hårdvara.  De är också rädda för blotta signalvärdet i att elevernas uppsatser överlåts på en server i okänt land.  Likaså är de rädda för att känslig information kommer att hamna i främmande händer i främmande länder där kontrollen över den är för evigt förlorad.

 

Men gymnasiechefens meddelande har rubriken ”Skalskydd – nästa steg”.  Det är ett ordval som visar att trygghet handlar om att stoppa terrorister och att det är ett arbete som kommer att fortsätta, steg för steg för steg… tills vi är inlåsta i vår egen rädsla och har skapat vår egen otrygghet.  I stället för att sorgligt se ett terrordåd eller vansinnesdåd någonstans i landet vart femte eller vart tionde år, kommer vi ständigt att leva i otrygghet och rädsla.  ”Det kommer att hända, någon kommer att lämna dörren på glänt, någon släpper in en okänd som de tror är behörig, en elev med passerkort tar med sig knivar och bomber, det står en vettvilling på trappan när jag går ut.”

 

Där finns hoten.  Där aningslösheten slår till och framsyntheten faller, där tilliten är bortglömd och otryggheten blir en dygd, där finns det enda jag är rädd för.


10315 dagar

 

Inga monster hos mig

Ett barn med en liten plastpåse i handen ringer på hos grannen och hos mig.  Min i dubbel bemärkelse mångåriga granne öppnar inte, för han har flyttat.  (Om till vår Herre eller annat jordiskt boende kan jag inte svara på.)  Även hos mig förblir dörren stängd, ty här leks inte den lek som barnet hoppas på.

I stället lagar jag gratinerad falukorv, lyssnar på en radiodokumentär om Falklandskriget samt deltar i frågesport om järnvägsstationer.

Pasewalk

Häromkvällen satt jag på nattåget från Berlin, på väg norrut mot Sassnitz, Trelleborg och Malmö.  Genom kupéfönstret såg vi skymningen närma sig och en annan resenär tecknade av omgivningarna.  Jag kan inte rita, men jag kan skriva och då vi kom till den viktiga järnvägsknuten Pasewalk började solskivan skära horisonten:

Vi hade passerat Pasewalk,
då solen gick ned i nordväst
över Tyskland, vars bittraste kalk
är längesen tömd och man bäst
av länder i dagens Europa,
tar hand om vår allas gemensamma färd
i en tid då folken hörs jämra och ropa
att orätt är dagens politiska värld.

 
 

Regn

En kallfront drar in över Hässleholmen, skymmer solen och låter några våta droppar färga betongen och asfalten.  En yngling med rötterna i östra Afrika kommer springande, saligt leende med armarna utsträckta.
– Det är härligt! ropar han.
Han visste han, vad av svenskar endast bönder vet, att vårens regn gör höstens bröd.

Kom sedan inte och säg att våra invandrare inte har något att lära oss.

100 kr

För mig är 100 kr en summa som egentligen inte påverkar min privata budget, men som kan göra skillnad för någon annan. Dessutom tror jag mig veta att om tillräckligt många skänker 100 kr till en organisation av något slag, gör det en faktisk skillnad nästan oavsett vilken denna organisation är.

 

Därför har jag de senaste dagarna skänkt den summan till två organisationer (en webbplats och en tidning) som 1) jag har stort förtroende för, 2) jag använder regelbundet och 3) sprider faktamässigt korrekt och viktig information till många.

 

Se det som en uppmaning att göra något liknande! Inte nödvändigtvis 100 kr, men kanske 20 eller 50 eller 200 eller 500?


KRH

Det där med mångkultur behöver inte vara så avancerat. Det kan innebära att en skolklass i Borås råkar ha en elev med rötterna i Sápmi och att den eleven både vet hur ett vattenkraftverk ser ut och kan spekulera i hur olika slags energiproduktion är olika lämpliga för olika delar av Sverige.

 

Skillnaderna gör oss smartare, helt enkelt!


Varje vuxens plikt

Den senaste veckan har jag följt den norska serien Født i feil kropp som sändes på norska TV2 2014 och nu visas på SVT under titeln "Att födas i fel kropp". När detta skrivs har jag sett fem av sex delar och tycker att det är en fantastisk serie.

 

Det finns ett par saker att kritisera och så gjordes också i Norge när serien visades där. Alla de exempel som förekommer i serien är positiva exempel, eftersom det rör sig om transsexuella som på alla sätt förefaller ha accepterats av sin närmaste omgivning. Det kan också kritiseras att det är personer som i sitt upplevda kön är heterosexuella och som från barndomen har haft könsstereotypa intressen. Alla flickor och kvinnor har gillat söta klänningar och lekt med dockor, medan alla män har tyckt illa om att de förväntades leka med dockor. Inget av detta problematiseras i serien.

 

Men varje dokumentär behöver inte ta upp alla aspekter. Vissa av frågorna har vi sett diskuteras i andra filmer och tv-program och då kan väl detta tillåtas vara en lista av "goda exempel"?

 

Min främsta insikt, eller i alla fall det jag tycker är själva essensen av serien, är hur oerhört bra det kan gå för en person som växer upp i en familj där acceptansen är självklar. Naturligtvis har inte alla familjer samma värderingar och det finns säkert föräldrar som helt enkelt tycker att det vore vidrigt att ha ett transsexuellt barn, men det är en hållning som varken jag eller en tv-serie kan göra mycket åt. Däremot...

 

Ja, däremot hoppas jag att en tv-serie som Født i feil kropp kan leda till att normalt vettiga, sympatiska, goda föräldrar, som inte förut reflekterat så mycket över saken, tänker tanken. Vad gör jag om mitt barn vill klä sig i "motsatta" könets kläder? Hur reagerar jag om min 7-åring säger sig vara flicka respektive pojke, trots att jag alltid utgått från motsatsen?

 

Det visar sig gång på gång, i intervju efter intervju, att de barn som genast mötts av förståelse från sina föräldrar, eller till och med rent ut blivit tillfrågade av dem om sin könsidentitet, mår så bra av det. En sten faller från hjärtat, helt enkelt. "Vad som än händer är jag accepterad av mina närmaste."

 

Som med så mycket annat, är det i den här frågan mycket enklare om man har tänkt tanken i förväg. Att skjuta upp tanken tills den blir aktuell gör det bara mycket svårare att handla rätt och resultatet kan bli missförstånd eller livslånga sår. Det, i sin tur, är något som ingen enda människa önskar.

 

Därför, och det är min slutsats, är det varje förälders plikt (och varje annan vuxens med för den delen) att vara öppen för möjligheten, att inte ta barnets könsuppfattning för given. Köp gärna en spetsklänning till din dotter, men tänk tanken att hon en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är pojke, jag vill ha byxor". Klipp gärna din sons hår kort, men tänk tanken att han en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är flicka, jag vill ha långt hår".

 

(Ja, tänk förstås också tanken att flickan vill ha byxor och pojken vill ha långt hår utan att det handlar om könsidentitet, men det är en annan fråga och bygger inte direkt på Født i feil kropp, så det sparar jag till en annan gång.)

 


Att driva butik och det där med genus igen…

Det fanns i Borås i många år en butik vid namn Ord & Ton.  Den var en så kallad missionsbokhandel och inriktade sig alltså på kristna böcker, presentartiklar, skivor...  Sedan såldes butiken för några år sedan, varpå de nya innehavarna flyttade det kristna utbudet till ett hörn av butiken och fyllde ut hyllorna med allmäna inredningsprylar och presentartiklar som mest skulle se söta ut och på sin höjd säga Carpe Diem eller Love eller liknande välkända men oftast menlösa sentenser.  Jag har varit där någon gång under den nya regimen, men verkligen inte ofta.

 

I dag gick jag ändå till Ord & Ton och köpte en present till ett barn samt ett kort som gratulerar på dopdagen.

 

– Pekbibeln, den har ni inte va? sade jag i kassan.

– Nej, inte för närvarande, och jag vet inte om vi kommer att få in den snart heller.

Jaha, tänkte jag, så kan det vara ibland, men innehavaren fortsatte förklara:

– Det finns så mycket jag behöver beställa men jag vet inte om jag orkar, så om du ber mig göra det nu, vet jag inte om jag kommer ihåg att göra det.  Jag gjorde en beställning som kom igår, men jag borde ha gjort den i februari.  Det är så jag gör för att inte bli utbränd.

Det var svårt att svara på den kommentaren, ty det faktum att jag av egen erfarenhet vet att det är lättare att bli om inte utbränd så trött i huvudet om jag oroar mig för saker jag skjuter upp i det oändliga, passade sig kanske inte riktigt.

 

Under tiden började hennes kollega slå in köpet i kassan och någon av dem frågade om jag vill ha boken inslagen.

– Ja, det vore väl bra.  Tack så mycket!

– Jag har för mig att du vill ha ett ganska neutralt papper, sade chefen och log.

– Ja… jo… men det måste ju vara flera år sedan! sade jag, förbluffad över hennes minne.

 

Medan hon plockade fram något allmänt brun/guld-färgat lagom mönstrat papper, fortsatte jag med att förklara att det framför allt är det där med blått och rosa som jag inte gillar.

– Det är det enda vi har, sade hon.  De flesta vill ju ha det.

 

Jag skulle kunna ha sagt att det kanske är för att det inte finns något alternativ, typ grönt eller gult med rosor eller nallebjörnar, men den diskussionen ville jag inte initiera nu igen.  Hon gjorde det själv i stället:

– Pojkar och flickor är olika, så är det bara.  Varför vill de leka med vapen till exempel?  Det har jag aldrig tyckt om, men mina pojkar ville det ändå och min dotter var helt ointresserad.  ”De bara leker krig”, tyckte hon.  Varifrån skulle de ha fått det intresset?

– Tja, sade jag, det fanns väl andra som påverkade henne.

– Nej, jag var hemma med mina barn, förklarade hon och såg stolt ut.

– Jo, men det fanns väl andra i omgivningen som…

– Nej, vi bodde på Norrby och det var ju inte så lätt att umgås med alla utlänningarna, så vi brukade gå till lekparken.  Jag hade nog ganska bra koll på vad de gjorde.

 

Återigen blev jag stum.  Vad skulle jag säga?  Men hon pratade på och kom än en gång in på rosa och blått, varpå jag inte kunde hålla tyst.

– Du vet, sade jag, före första världskriget var rosa en pojkfärg och ljusblått en flickfärg.

Hon tittade skeptiskt på mig och undrade om jag menade allvar.

– Jo, rött står för kraft, passion, styrka och var en manlig färg.  Då blev rosa en svagare form av rött, alltså för pojkar.

Hon slog in paketet i en kombination av vitt och marinblå snören.

– Ja, jag tycker att det är fint med blått, sade hon och antydde att det vore anmärkningsvärt att en kvinna i 50-årsåldern tycker att blått är en fin färg.

– Ja, det är fint.  Och blått står ju för Jungfru Maria, avslutade jag.

 

Jag kunde inte hålla mig från att skratta för mig själv medan jag promenerade därifrån…

 


Odens soldater – en högerextrem rörelse

Det talas i den ena staden efter den andra om en förening som kallar sig "Odens soldater" (eller Soldiers of Odin).  Den grundades i Finland men har nu spritt sig över Sverige och kan sammanfattas som ett motorcykelgäng utan motorcyklar. Med andra ord är det en halvkriminell organisation som vissa sorgligt ensamma människor söker sig till för att hitta ett sammanhang.  Däremot har de gjort sig ett namn genom att vara ute och vandra om nätterna för att skydda oskyldiga flickor mot elaka män, vilket ju låter bra.
 
Just det, det låter bra. Grundaren är emellertid en i Finland ökänd och uttalad nazist, samtidigt som Sverigechefen är före detta medlem av Nationaldemokraterna. Nu ramlade jag också över en artikel i Borås Tidning, vars kommentarsfält diskuterade huruvida Odens soldater hade kopplingar till högerextrema rörelser. Ja, hävdade många, det är det ju ingen tvekan om, så allmänt respekterade källor som Expo och Sveriges radio nämndes. Men det var som att tala för döva öron... Somliga hade nämligen bestämt sig: det är jättebra att de är ute på våra gator, man kan inte lita på de kritiska källorna och det det ju alla vad vänsterpropaganda innebär. Tja, ni har säkert hört det förr...
 
Det föreföll vara ganska jämnt skägg mellan förespråkare och motståndare, men jag roade mig med att kolla vad det var för folk som idogt hävdade att det inte fanns några högerextrema kopplingar till Soldiers of Odin. Eftersom alla kommentatorerna hade sina facebookprofiler länkade, var det lätt gjort. Det är alltid lika roligt att undersöka människors facebook-profiler...
 
Det visade sig efter bara en kort stunds efterforskning, att ungefär två tredjedelar av dem som försvarade den här nya organisationen också är sverigedemokrater. De gillar "Sverigedemokraterna", de delar främlingsfientliga bilder och texter, de länkar till rasistiska källor – sammanhanget var uppenbart. I mina ögon var det ungefär som att säga att saken är bevisad:
– Ja, den här gruppen Odens soldater har tydligt högerextrema kopplingar.
 
 
 

Myt

"För alltså, föds myter fullt utvecklade ur ett samhälles fantasi och behov, sa jag, som om det trädde fram ur samhällets undermedvetna? Eller skapas myter medvetet ur de olika vinstdrivande krafterna? Är reklamen en ny sorts mytskapande kraft, till exempel? Säljer företagen sitt vatten osv genom att berätta rätt sorts övertygande myt? Är det därför folk som egentligen inte behöver köpa nåt som fortfarande är i princip gratis ändå går och köper flaskor med det? Kommer nån snart att hitta på en myt som får oss att köpa luft? Och vill folk till exempel vara smala på grund av en förhärskande myt om att smalhet är snyggare?"

 

ur Ali Smith: Flicka möter pojke (Girl meets boy, 2007)

 


Obildade lärare

 En tisdag förmiddag i februari kliver jag vid 11.25 in i personalrummet mitt i en animerad diskussion.  Två lärare som jag inte känner särskilt väl konstaterar just att könsfördelningen i Sverige har blivit skev.  Nu går det fyra män på varje kvinna.

– Va? säger jag alldeles oombedd.  Nej, det stämmer inte.

– Jo, alltså bland unga, i giftasmogen ålder, där är det så.

– Helt omöjligt…

– Men det var en undersökning som sade så.  Bland dem i åldern 16-25 är det så många fler män.

– Bland alla unga som bor i Sverige?  Nej, så kan det inte vara.

Jag försöker mig på ett resonemang.

– Varje årskull består av ungefär 100.000 personer…

– Men det varierar väl, det går ju upp och ner! säger C och hennes kollega nickar instämmande.

– Visst, men ungefär 100.000, plus/minus några tiotusen.  Det gör en miljon 16-25-åringar, så… ja…

 

Jag avslutar med att konstatera att det nog stämmer att det är en stor övervikt på pojkar bland ensamkommande flyktingbarn och det är förstås tråkigt, men bland invånarna i stort är fördelningen långt jämnare.

 

Sedan övergår resonemanget till något som ligger närmare kollegiet: flickors och pojkars skolprestationer.  Kommer kvinnorna i framtiden att ha makten i samhället, eftersom de har bättre studieresultat och det bland pojkar finns en attityd av att studier är fånigt?  Denna diskussion är mer baserad på egna iakttagelser och i någon mån värderingar än på fakta, vilket känns tryggt i den uppkomna situationen.

 

Tio minuter senare hamnar jag vid diskmaskinen där kollegan C just embarkerat i en diskussion kring var i världen rika och fattiga bor.

– Hur många bor det i Europa? frågar C:s kollega.

– Ungefär två och en halv miljard, säger C.

– Nej, inte så många! utropar jag.  Alltså, det är väl ungefär en halv miljard i EU.  Lägg till 100 miljoner i Ryssland och några länder till, så… tja, det är ju långt under en miljard i alla fall.

 

Jag kände mig lite som besserwisser, men framför allt var jag upprörd inombords.  Här har vi utbildade lärare, med många års högskoleutbildning, på en välrenommerad skola, som sprider felaktiga fakta från (möjligen) tvivelaktiga källor.  Dessutom helt oreflekterat!  Jag menar, hur kan man ens tro att invånarna i Sverige i vilken som helst åldersgrupp skulle ha en könsfördelning som skiljer sig mer än några procent från 1:1?  Vilken förmåga har man då att göra en rimlighetsbedömning i något annat sammanhang?

 

För flera år sedan hörde jag ett samtal om problemet med en allt äldre befolkning på landsbygden.  Någon påstod då att genomsnittsåldern bland invånarna i Rättviks kommun var 65 år.  Det där kunde ju inte heller stämma, sade jag och förklarade att i så fall skulle det till exempel på varje ungdom gå fem åldringar.

– Jo, men så är det! sade några ivriga samtalspartners.  Det bor massor av pensionärer i Rättvik!

Det var naturligtvis inte alls så.  Inte heller bodde det 100.000 personer i Rättviks kommun, som en studiekamrat (på lärarprogrammet…) påstod och hänvisade till alla byar utanför centralorten.

 

Rimlighetsbedömningar gör man hela dagarna.  Men för att göra rimliga rimlighetsbedömningar måste man ha en viss omvärldskunskap och en sådan kräver ett grundläggande intresse för världen vi lever i.  Jag tror inte att jag är unik som har det, jag hoppas inte att det är så, för jag vill inte tro att folk är så ointresserade!!

 

*

 

(Själv är jag visserligen helt ointresserad av modern musik och nästan lika dåligt insatt i all annan populärkultur, men jag är helt säker på att även om det möjligen kan vara ett handikapp i vissa sociala sammanhang, har det ingen påverkan på något utanför den egna arenan.  För dyker det upp ett ungt popsnöre som kallar sig Zara Larsson och blir omdiskuterad på grund av att hon har modet att sätta sig upp mot machostrukturerna och gubbväldet i branschen – ja då lyssnar jag på den debatten, lär känna dess grunder och lägger mig i, utan att det för den sakens skull spelar den minsta roll vilken musik hon eller kollegerna gör.)

 

 


Julafton 2015

"Säg har det blivit sommar,
här i vinterns tid?"
Det har det vad det verkar,
klimatet är på glid.
Sveriges gränser stängas,
som under världskrigstid.
Berlinmur byggs vid Öresund,
– jag kännes ej därvid.

(Skaldat i gästboken vid Krestins-Hanna på julafton i onådens år 2015.)

Franska flaggor på f/b

På ledarsidan i dagens Borås Tidning antyds att man är en empatisk människa om man lägger en fransk flagga över sin profilbild på Facebook och att kulturrelativister inte ska tro att de är bättre människor för att de låter bli.

 

Om det är fler som tycker som Borås Tidning, vill jag härmed meddela att jag visserligen låter bli att förfranska min profilbild, men inte för att jag tror att jag är en bättre människa, utan för att jag helt enkelt inte känner för det.


Sverige är inte Frankrike

 

När det händer stora saker i andra länder, utlyses gärna undantagstillstånd.  Om det som inträffat huvudsakligen varit en tragedi, utlyses landssorg.  I vissa fall kan båda sakerna hända samtidigt, såsom nu i Frankrike.

 

Men Sverige är nu inte Frankrike.  (På gott och ont, får jag väl säga, för Sverige borde ibland bli lite mer franskt och Frankrike lite mer svenskt.)  Och eftersom Sverige inte är Frankrike finns varken undantagstillstånd eller landssorg i Sverige.  Det är enbart positivt.  

 

För det första: Varför skulle regeringen kunna åsidosätta lagarna bara för att den ser lagarna som ett hinder?  Sedan medeltiden hävdar svenskarna att land skall med lag byggas och i den dumma, svenska folksjälen, är nog detta ändå något av det klokare.  Har nu folkrepresentationen en gång beslutat vilka lagar landet ska styras efter, ska förstås inte regeringen kunna ställa dessa lagar åt sidan när de som mest behövs: i en kris eller under en katastrof.

 

(Dessutom kan det tilläggas att det alltid uppstår problem när någon får gräddfiler eller rätt att göra avsteg från de lagar som gäller i normalfallet.  För vem ska kontrollera att avstegen inte görs på fel sätt och vid fel tillfälle?  Hur ska den kontrollen ske och vilka sanktioner ska utdömas?  Svåra frågor som enkelt undviks genom att hela konceptet med undantagslagar undviks…)

 

För det andra: Hur skulle regeringen kunna bestämma att folket är i sorg, när vår kultur har privatiserat sorgen?  Nej, det kan den förstås inte, utan man skulle enbart göra det av politiska skäl, för att ställa sig in hos en grupp eller omvänt visa något slags avståndstagande genom att avstå från ”landssorgen” när någon menar att den är påkallad.  Enklare är att låta folk sörja i fred, för då behöver ingen bli vare sig ledsen i onödan eller besviken över att grannen och kollegan inte sörjer samtidigt.

 

Vad vi däremot gör i Sverige, är att utlysa tysta minuter.  Det händer inte jätteofta, utan mest när något hundratal eller ett par tusen personer dött i ett attentat någonstans i västvärlden.  Ibland nöjer man sig med bara en tyst minut, ibland slår man till med två eller tre.  Oavsett vilket det rör sig om, är jag tveksam till syftet och tycker nog egentligen att det är ganska tramsigt…  Det främsta skälet till min skepsis, är att det aldrig är de händelser som berör mig djupast – verkligen gör mig genuint ledsen – som uppmärksammas mest av vare sig regering, dagspress eller etermedier.  Den rent personliga sorgen känner jag för helt andra saker och hur tragiskt ett bombdåd i Beirut, Paris, Oslo eller Stockholm än kan vara, får det mig inte att fysiskt gråta eller ligga sömnlös.  Det är en känsla som jag förmodar att jag delar med många.

 

Därför kunde jag klockan tolv i dag, utan att skämmas, sitta och diskutera en debattartikel om graffitimålning, lämnande den tysta minuten åt sitt öde.

 

 


RSS 2.0