Maradona
Jag medger att jag i någon mån är partisk. När jag blev medveten om annan fotboll än de enstaka göteborgsderbyn som min far och farbror tog med mig på, var VM 1986 det första mästerskap jag följde. Det var då som jag insåg att jag mig själv ovetande innerst inne var sydamerikan. (Åtminstone när det kom till fotboll …) Fyra år senare var det återigen VM. Båda gångerna var Maradona centralfiguren. Båda gångerna ledde Maradona sitt Argentina till VM-final. Båda gångerna var det Västtyskland som stod för motståndet: första gången vann Argentina finalen, andra gången förlorade man.
Under den här perioden talades det om Maradona även i sällskap där fotboll inte var lika självklart som i vår tv-soffa. Efter att ha läst att en fullvuxen Maradona bara mätte 166 cm, satt vi på skolbussen och konstaterade att klasskamraten Tony P var lika lång. Hemma i trädgården uppträdde Maradona helt naturligt i Peters och mina fotbollsmatcher. Och jag lovar att ingen roll var vanligare och mer eftertraktad än Diego Armando Maradona.
Naturligtvis har det inte undgått någon som är det minsta insatt i sporten vad som hände efter succéåren. Under en följd av år led Maradona av dåligt sällskap, samröre med maffian, missbruk av stimulantia och kvinnor; kort sagt levde han ett miserabelt liv som inte endast drabbade honom själv. Vilken skuld hade han själv till detta?
Sydamerikas och världens fotboll beskrevs av uruguayaren Eduardo Galeano i Fotbollens himmel och helvete (El futbol a sol y sombra, 1995). Så här skrev han om Maradona:
”Maradona bar på en börda som hette Maradona och som fick hans rygg att knaka. Kroppen som metafor för själen: han hade ont i benen, han kunde inte sova utan piller. Han hade ganska snart upptäckt att ansvaret att slita som en gud på arenorna var outhärdligt, men samtidigt visste han från början att det var omöjligt att låta bli. ’Jag behöver att dom behöver mig’, erkände han när han redan hade burit glorian i många år och varit tvingad till övermänskliga prestationer, ihoplappad av cortison och smärtstillande och trängd av sina tillbedjares krav och förlorarfansens hat.”
Maradonas situation var beklagansvärd, men det ursäktar förstås inte de val han gjorde som vuxen människa.
Det finns så många perspektiv att ta hänsyn till. Alla vi som sätter en ära i att ifrågasätta, att sätta oss upp mot överheten, att visa mod hellre än feghet, att inte lyssna till maktens försök att tysta oss – vi uppskattade Maradona när han uppfyllde just dessa ideal. När Fifa-chefen Sepp Blatter nedlåtande uttryckte som sin uppfattning att ”den sista stora argentinska stjärnan var Di Stefano”, gjorde det att bildade och medvetna världsmedborgare i än större utsträckning insåg att det behövdes en motståndsrörelse där Maradona var en viktig länk i kedjan.
Om man uppskattar den svages seger mot den starke, står på Davids sida mot Goliat, hoppas att tävlingens underdog ska vinna över favoriten, även då är Maradona en person att minnas. Liksom han var en hjälte i det fattiga Buenos Aires, blev han en representant för det ekonomiskt underlägsna södra Italien. För första gången blev Napoli seriesegrare och efter Maradona har man aldrig gjort om bedriften.
Eduardo Galeano igen:
”I Neapel blev Maradona Santa Maradona och stadens skyddshelgon San Gennaro blev San Gennarmando. […] Det såldes även likkistor för klubbarna från norra Italien och små flaskor med Silvio Berlusconis tårar. […] Det hade gått över femtio år sen stadens lag vann italienska ligan, denna stad utlämnad till vulkanen Vesuvius vrede och ständiga nederlag på planen, och nu hade tack vare Maradona den svartmuskiga södern äntligen lyckats förödmjuka det vita norr som föraktade dem. Cup efter cup vann Napoli på de italienska arenorna och ute i Europa, och varje mål var en hädelse mot den etablerade ordningen och en revansch på själva historien. I Milano hatade man den skyldige till denna fräcka utmaning från de fattiga som inte visste sin plats och kallade honom för krulliga julskinkan.”
Vad milanesarna än tyckte, var Maradona i så fall en uppskattad julskinka. Hans dribblingar mot England och Belgien, den precisa framspelningen till Burruchagas avgörande 3-2-mål på Estadio Azteca, den tillfälliga men makalösa återkomsten vid VM-gruppspelet 1994 … alltsammans är lika uppskattade gåvor som de bästa julklapparna och smakar lika gott som skinka på vörtbröd med russin.
Det är inte alla stora fotbollsspelare som förmår lyfta sitt landslag. Somliga stjärnor har rentav gjort landslaget sämre. Maradona var, i likhet med exempelvis Chilavert och Forlán, en av dem som använde sin skicklighet för att stärka laget. Och utöver Garrincha 1962 är det bara Maradona 1986 som mer eller mindre på egen hand lyckats vinna VM.
Hela världen talar om Maradona. Alltså behöver vi inte begränsa oss till Maradona ha muerto. Vi kan lika gärna sorgset utropa Maradona ist gestorben. Maradona est mort. Maradona är död.
*