Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Jag satt och funderade någon gång i vintras och i dag tog jag räknandet ett steg till.

Det är många som vill ha biologiska barn för att de vill föra sina gener vidare.  Somliga säger det rent ut; andra säger det inte men känner så.  Det är ett fullt giltigt skäl.  Ur evolutionärt perspektiv skulle man rentav kunna säga att det är själva syftet med barnalstrande.

Jag har inga egna barn.  Kommer kanske inte att få heller och det känns väl lite tråkigt.  Nu slog det mig emellertid hur gener ärvs.

Ett barn ärver i praktiken hälften av sina gener från vardera föräldern (mitokondrie-DNA ärvs bara från modern och dessutom är den manliga y-kromosomen lite mindre än x-kromosomen, så det blir bara ”i praktiken hälften”).  Det innebär alltså att om jag får ett barn, är ganska exakt 50 % av det barnets gener ett arv från mina.

Det innebär också att två helsyskon i genomsnitt har 50 % gemensamma gener.  Det kan skilja lite, men eftersom det är så pass många kromosompar inblandade, tror jag att det är ovanligt att det skiljer sig mycket från 50 %.  Genomsnittet är däremot inget att bråka om.

Jag har två helsyskon (och inga halvsyskon, vad jag vet).  De har alltså vardera 50 % samma gener som jag.  Alltså har var och en 50 % gener som jag inte har. 
(1–0,5) x (1–0,5) = 0,25
1–0,25 = 0,75
Sannolikt finns alltså 75 % av mina gener representerade hos minst ett av mina syskon.  Det är faktiskt rätt mycket.  Bara en fjärdedel av mina gener är så att säga ”unika” för mig i syskonskaran.

Mina syskon har i sin tur sammanlagt sju barn.  De har ju ärvt 50 % av generna från vardera föräldern.  Det är då sannolikt att vart och ett av barnen har till 25 % samma gener som jag.  Men det är alltså hela sju barn och det lär ju röra sig om väldigt olika 25 %.

Hur stor andel av mina gener finns även representerade hos minst ett av mina sju syskonbarn?  Ja, rent sannolikt … är det en stor andel.

Syskon A har fyra barn.  Hur många av våra gemensamma 50 % finns inte hos något av dem?  Det måste ju bli:
0,5 x 0,5 x 0,5 x 0,5 x 50 % = 3,125 %
Kvar blir 46,875 %. 

Syskon B har tre barn.  Hur många av våra gemensamma 50 % finns inte hos något av dem då?  Enligt samma princip:
0,5 x 0,5 x 0,5 x 50 % = 6,25 %
Kvar blir 43,75 %.

Om jag sedan räknar (1–0,46875) x (1–0,4375) blir det 0,2988.  Så stor andel av mina gener finns inte hos något av mina sju syskonbarn.  Men 70 % av mina gener finns redan i nästa generation …

Nu kan man invända att detta är en lek med siffror.  Vi har ju delvis samma gener, men min unika kombination av gener finns inte hos mina syskon eller syskonbarn.  Nej, det är sant.  Men – det skulle de inte göra hos mina egna barn heller.  Om jag finge egna barn, skulle de bara ha 50 % av mina gener.  De skulle inte komma i någon förutbestämd kombination, utan de 23 kromosomerna från mig skulle dyka upp helt slumpmässigt.  Så ”mina unika gener” är just det: unika för mig men inte för någon annan, hur många barn jag än skulle sätta till världen.

En annan fascinerande följd av detta är att det inte skulle räcka med att jag skaffade ett barn.  Jag skulle behöva få två barn för att mitt barnalstrande skulle gynna mina gener lika mycket som mina syskon redan har gjort.

Lägg till allt detta att jag har nio kusiner och sexton (hittills) kusinbarn.  Samt sysslingar … och bryllingar … och …  Ja, ni fattar.  Mina gener finns redan.  Även den dag mina föräldrar är borta, finns de allra flesta av mina gener redan här och var i Sverige och världen.

Någon ångest för att inte ”föra mina gener vidare” om jag inte får egna barn, behöver jag alltså inte känna.  Om jag nu hade gjort det ens förut …

*

Fotnot:
Den som varken har några egna barn eller syskonbarn, har säkert kusinbarn.  Eller sysslingbarn.  Eller bryllingbarn och pysslingbarn.  Som slutet av texten ovan antyder, innebär det att slutresultatet blir likadant.  Våra gener finns redan på många, många håll ...