Fermenterat te
En vän tipsade om en konsert som det alternativa kaféet skulle ordna. En brasiliansk artist skulle spela och vännen visade ett kort smakprov. Det var inte riktigt min musiksmak men inte heller så dåligt att det skulle få mig att stänga av radion och vem kan inte tjusas av de portugisiska s:en? Därför cyklade jag ned till konserten. Vännerna satt vid ett bord och drack öl men jag dricker ju inte öl varför jag tog min plånbok och gick för att köpa ett glas juice eller något ditåt.
– Nej, juice har vi inte, men vi har den här, sade damen bakom disken och pekade på en rad med flaskor vilkas etiketter anslog... eh... Kabash? Kosham? Kaba...hoshaw?
Jag såg väl tveksam ut och damen beskrev denna fantastiska produkt.
– Den är jättenyttig för kroppen på många sätt! Massor av mineraler och vitaminer! Och antioxidanter! Den innehåller fermenterat te... beskrev hon. Du kan ta den här smaken, med ingefära, det är ju extra nyttigt.
Nej, jag var inte ett dugg sugen på fermenterat te, inte ens om det innehöll ingefära. Jag vet faktiskt inte ens vad fermenterat te är. (Kan det vara te som utsatts för en process som får teet att härda och flocka sig, i stil med när man skapade utfällningar av silverjoner på kemilektionerna? Sådär så det ser ut som nyponsoppa men smakar mycket sämre?)
– Jag ska fundera på saken, sade jag och återvände till bordet.
Jag muttrade för mig själv, medan bakgrundsmusiken skvalade. Vad är det för sätt, att bara servera öl samt hälsodryck med fermenterat te? Kunde de inte åtminstone ha haft lokalproducerad äpplemust? tänkte jag. Det finns ju på alla andra ställen i landet och säkert även i Borås.
– Sch! sade kompisen när jag satte mig.
– Vadå? Det här är väl inte...?
– Jo, det är det.
Jag hörde en låt, bestående av tre engelska ord som upprepades i oändlighet. Något med "love", där vissa gånger alla orden fick rum i en takt, medan det oftast krävdes tre eller fyra takter innan texten var avslutad. Tempot var... ja, så lågt att det knappt var sång ens. Musiken var ett par, tre toner sådär. Runt omkring mig satt folk och försökte följa rytmen med foten mot golvet eller handflatan mot knät.
– Tre låtar, sedan går jag, tänkte jag.
När sången var slut, log sångerskan sött och sade att hon var tacksam för att få komma hit på sin sista spelning i Europa. Okej då, funderade jag, jag kan väl stanna fyra låtar i så fall.
Efter tredje numret såg sig min vän omkring. Hon väntade på två kusiner som skulle komma förbi, det visste jag.
– Där är en stol... mumlade hon. Och där bakom står en till...
– De kan få min, sade jag lakoniskt. Jag blir nog inte kvar så länge till.
– Jaså, det var inte din musik det här, flinade en annan av vännerna.
Nej, det var det inte och så snart nästa låt var över tog jag väskan och reste mig.
– Tack för i kväll, sade jag. Ha det så bra!
Men jag log när jag sade det. Det är ju faktiskt ganska bra att smaken är olika och det var faktiskt skönt att cykla hem genom den svala kvällen. Att jag hade sluppit ingefära och fermenterat te gjorde inte saken sämre och hemma kunde jag lyssna på en skiva med Emilia Rydberg i stället. Det är nämligen så att säga min kopp te och hennes röst ger som rysningar...
– Nej, juice har vi inte, men vi har den här, sade damen bakom disken och pekade på en rad med flaskor vilkas etiketter anslog... eh... Kabash? Kosham? Kaba...hoshaw?
Jag såg väl tveksam ut och damen beskrev denna fantastiska produkt.
– Den är jättenyttig för kroppen på många sätt! Massor av mineraler och vitaminer! Och antioxidanter! Den innehåller fermenterat te... beskrev hon. Du kan ta den här smaken, med ingefära, det är ju extra nyttigt.
Nej, jag var inte ett dugg sugen på fermenterat te, inte ens om det innehöll ingefära. Jag vet faktiskt inte ens vad fermenterat te är. (Kan det vara te som utsatts för en process som får teet att härda och flocka sig, i stil med när man skapade utfällningar av silverjoner på kemilektionerna? Sådär så det ser ut som nyponsoppa men smakar mycket sämre?)
– Jag ska fundera på saken, sade jag och återvände till bordet.
Jag muttrade för mig själv, medan bakgrundsmusiken skvalade. Vad är det för sätt, att bara servera öl samt hälsodryck med fermenterat te? Kunde de inte åtminstone ha haft lokalproducerad äpplemust? tänkte jag. Det finns ju på alla andra ställen i landet och säkert även i Borås.
– Sch! sade kompisen när jag satte mig.
– Vadå? Det här är väl inte...?
– Jo, det är det.
Jag hörde en låt, bestående av tre engelska ord som upprepades i oändlighet. Något med "love", där vissa gånger alla orden fick rum i en takt, medan det oftast krävdes tre eller fyra takter innan texten var avslutad. Tempot var... ja, så lågt att det knappt var sång ens. Musiken var ett par, tre toner sådär. Runt omkring mig satt folk och försökte följa rytmen med foten mot golvet eller handflatan mot knät.
– Tre låtar, sedan går jag, tänkte jag.
När sången var slut, log sångerskan sött och sade att hon var tacksam för att få komma hit på sin sista spelning i Europa. Okej då, funderade jag, jag kan väl stanna fyra låtar i så fall.
Efter tredje numret såg sig min vän omkring. Hon väntade på två kusiner som skulle komma förbi, det visste jag.
– Där är en stol... mumlade hon. Och där bakom står en till...
– De kan få min, sade jag lakoniskt. Jag blir nog inte kvar så länge till.
– Jaså, det var inte din musik det här, flinade en annan av vännerna.
Nej, det var det inte och så snart nästa låt var över tog jag väskan och reste mig.
– Tack för i kväll, sade jag. Ha det så bra!
Men jag log när jag sade det. Det är ju faktiskt ganska bra att smaken är olika och det var faktiskt skönt att cykla hem genom den svala kvällen. Att jag hade sluppit ingefära och fermenterat te gjorde inte saken sämre och hemma kunde jag lyssna på en skiva med Emilia Rydberg i stället. Det är nämligen så att säga min kopp te och hennes röst ger som rysningar...