Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Mitten-vänster-regeringen och dess liberala stödpartier suckade.  Den högernationalistiska oppositionen liksom den nyfascistiska rörelsen vredgades.  Ja, hela det politiska etablissemanget var irriterat över folkets protester.  Det var förfärligt störande detta, att man återigen hade att göra med människor som inte bara tänkte på medelklassens rätt till vardagslyx, utan hade fräckheten att hävda att inte bara änkor och faderlösa utan även invandrare kunde få ta del av några smulor av välståndet.

Hade man inte redan gjort klart för invånarna … eller ”väljarna”, som man sade ibland … jo, hade man inte en gång för alla förklarat att det var enklare om vi först och främst såg till oss själva?  Om vi skulle lägga pengar på att dela med oss, kunde vi ju inte ha råd med skola-vård-och-omsorg, eller ett effektivt klimatarbete.  Ja, inte för att vi brukade gynna sådana ändamål i speciellt stor utsträckning ändå, men det var ju tanken som räknades.  Tänkte regeringen, stödpartierna och den officiella oppositionen.

Nu hade man kommit fram till att det kunde vara bra att låtsas gå demonstranterna och allsköns annat okunnigt folk till mötes.  ”Vi säger att vi ska göra som de vill!” uttryckte ett slughuvud bakom de igenskjutna dörrarna.  ”Sen gör vi såklart inte det ändå, men så dags har de glömt hela saken.”

Det kallades till presskonferens.  Reportrar från välunderrättade tidningar, såväl som tillresta besökare utrikes ifrån, satt bänkade kring den stackars presstalesmannen som skulle försöka meddela beslutet.  Eftersom han inte fått vara med på den inre kretsens möte, hade han bara fått ett papper med instruktioner och dessa skulle han nu läsa innantill.  Förfärligt tråkigt, hade han tänkt när han ute i hallen förstrött hade läst första meningen.  ”Men jag får väl göra mitt jobb ändå.”

Därefter lästes beskedet upp inför de samlade åhörarna.  Det var mest formalia och gamla klyschor som de hört förr.  ”Vi ska i god demokratisk ordning arbeta för våra väljares bästa och det innebär att vi ska …”  började det, och fortsatte i samma still.  Procedurerna skulle ändras och allt skulle bli jättemycket bättre för alla människor och det skulle bli preciiis som alla ville.

Ungefär så slutade meddelandet.  På främsta raden, om det inte rentav var sittande halvt på knä i trängseln nedanför scenen, fanns en journalist som försökte urskilja de stora linjerna ur den annars intetsägande svadan.  Bland mumlet från omgivningen lät han sin röst höras:

– Från när gäller den här förändringen?  När ska vi öppna gränserna för människor som söker skydd undan armod och förföljelse?

Presstalesmannen vände osäkert blicken mot lappen han hade framför sig.  Stod det någonstans?  Han måste ju svara – att vara tyst i ett politiskt sammanhang vore en synd värre än … ja, värre än vad som helst faktiskt.  Alltså såg han upp igen och talade.

– Det gäller, såvitt jag kan förstå …  gäller det omedelbart, utan fördröjning.

”Sofort, unverzüglich” översatte journalisten i sina anteckningar och spred beskedet till sina kolleger på tidningar, radiostationer och andra lämpliga nyhetsmedier, varifrån det vidarebefordrades till alla människor.

Samma kväll klev folk utan att fråga på tåget i Danmark, passerade Hyllie utan fåniga kontroller och hälsades välkomna av lika glädjestrålande svenskar.  Färjor lade till i Helsingborg och Karlshamn, överallt med resenärer som klev av utan att hindras av den ”antiterroristiska skyddsgränsen”.

Inom några veckor hade trafiken från Københavns hovedbangård återvänt till sina normala avgångar och slapp hänvisas till särskilda spår för gränskontroll.  Flygplan landade efter odramatiska resor från världens oroliga hörn på Landvetter och Arlanda utan att någon drunknat på vägen.  Tulltjänstemän kunde återgå till att leta efter farligt smuggelgods och stulna bilar i stället för att undersöka ofarliga människor.  Statspolisen lämnade tidsödande identifiering av potentiellt otillåtna invånare och fick tid att utreda brott.

Efter ett år var allt som det borde ha varit hela tiden.  Till och med regeringen, stödpartierna och oppositionen tyckte att det var bra.  De enda som gnällde var de få återstående nyfascisterna, men det var ingen som lyssnade på dem längre.  Varför skulle man göra det, när det fanns betydligt roligare saker att ägna sig åt?

*