Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

I tisdags slog jag mig ned vid lunchbordet i skolans personalrum och fick höra att ett flygplan störtat i Alperna. Det var ett tyskt flygplan på väg från Barcelona till Düsseldorf och många av kollegerna var chockade. Flugit över Alperna hade man ju gjort (sade de) och när det var ett europeiskt plan som dessutom hade anknytning till välrenommerade Lufthansa gjorde olyckan större intryck än om den hade inträffat i Asien.  Att 16 elever från en skola i Haltern am See fanns ombord på planet kände vi väl inte till då, men det hade säkert förstärkt upprördheten.

En annan sak som snart kom fram var att en större grupp elever och lärare från skolan där jag arbetar skulle resa till Spanien längs samma rutt den kvällen. Detta ledde till att jag frågade mig och kollegerna hur reaktionen skulle bli om 40 av våra elever dog i en olycka. Fanns det någon plan för det? Någon kompletterade med att det diskuterats hur man skulle handla om en beväpnad person kom in och började skjuta. Den förstnämnda situationen, att elever dör, finns det förstås färdiga handlingsplaner för och de har till exempel plockats fram vid ett antal självmord. Den andra var mer komplicerad och det konstaterades till exempel att man tagit bort skolans högtalarsystem så att det inte längre går att skicka ut en muntlig varning eller uppmaning att låsa in sig i salarna.

Ett par av kollegerna vred sig lite under samtalet och till slut frågade en av dem om vi inte kunde prata om något annat.
– Snart är det påsk, sade någon. Vad ska ni göra på lovet?
– Ja, vart ska vi flyga då? sade en annan.
Maten var uppäten och när samtalet övergick till just ingenting, gick jag och diskade, funderande över situationen.

Jag är nu en gång så konstruerad, och det är väl inget att göra åt den saken, att när det inträffar krig och katastrofer blir jag inte främst ledsen och chockad, utan intresserad, nyfiken och rent av fascinerad. Detta leder ofta till att jag snart börjar fundera över hur jag skulle reagera om jag befann mig i situationen, vilken den nu kan vara. Det är bra, inbillar jag mig, att jag på det viset är förberedd på somliga ovanliga, oväntade och oönskade händelser. Jag kanske har berättat förut att jag faktiskt är ganska duktig på att hålla huvudet kallt i ett krisläge (åtminstone har jag gjort det i järnvägsbloggen) och jag både hoppas och tror att den läggningen skulle förbli stark om det handlade om liv och död eller om en verklig katastrof drabbade vänkretsen eller arbetsplatsen.

Eftersom jag alltså är skicklig på att behålla fattningen när jag befinner mig mitt i situationen, är jag förstås ännu bättre på att inte låta händelser långt bort komma riktigt nära. Det är oftast en styrka, även om det kan göra både mig och andra frustrerade när vi inte riktigt synkar i reaktionen på ett flygplansattentat eller ministermord. Olyckan i Alpes-de-Haute-Provence var en sådan nyhet som visserligen var viktig på många sätt men inte berörde mig personligen och därför hamnade i facket för händelser som inte heller påverkade mig.

Sedan insåg jag att jag hade en vän i Haltern am See...