Fluff

Fluff.  Det är ett ord som jag använder med viss regelbundenhet.  För mig är det helt självklart vad det betyder, men ibland händer det att den jag talar med skrattar till.  Till och med svensklärarkolleger kan göra det och le lite överseende.  Varje gång blir jag lika förvånad.  Det är ju ett alldeles utmärkt ord när man vill peka på att en skribent har förlängt sin text med ointressant utfyllnad.  Visst låter det lite roligt, men det finns det ju många vanliga ord som gör.

Nu läser jag i en av svenska Wikipedias guider att ordet på svenska Wikipedia har använts för luddiga och ospecifika termer och skrivsätt.  Är det alltså inte ett etablerat ord i alla sammanhang?  Svensk ordbok anger att ordet är belagt sedan 1954, har grundbetydelsen ”porös massa som främst nyttjas i vissa hygien­artiklar, t.ex. blöjor och bindor”, men att det även kan användas i överförd betydelse.

Det var värst.  Är fluff inte så självklart som jag ser det?

Jag är i alla fall glad för att jag använder ordet.  Häromveckan påminde en av mina nyaste vänner nämligen om hur vi lärde känna varandra.

*

Angelina och kompisarna ropade mig till sig i samband med en lunchrast i vintras.  De hade en fråga att ställa mig:
– När du läste våra texter så skrev du att Nelly hade en massa fluff i sin text.  Vad menade du med det?

Den frågan var lätt att svara på.  Nelly rodnade lite och kamraterna log vänligt.

En stund senare hade jag kompletterat med att bekräfta att jag inte varit kritisk när jag i Almas marginaler upprepade gånger hade skrivit arg.  Det var ju bara en förkortning för ”argument” som jag skrev ned för att hjälpa mig själv att se strukturen när jag bedömde hennes text.

Paula var i sin tur nyfiken på vad jag tyckte om hennes novell.  Den hade jag så här några dagar senare glömt bort, så hon fick påminna mig.
– Ja, just det, den ja …  Det var den som Maria tyckte var så fantastiskt bra!  Jo, den var väl okej …

Man skulle kunna tro att dessa niondeklassare, som jag knappt kände ens till namnet och aldrig hade undervisat utan bara fått ge en second opinion om, skulle ha nöjt sig med att få svar på mina frågor.  Normala människor skulle nog även ha blivit lite missnöjda när en utomstående inte är översvallande positiv till i grunden välskrivna texter.

Här rörde det sig emellertid inte om normala människor.  För de här kompisarna (fem stycken inklusive Emma) är nämligen något utöver det vanliga.  De är vansinnigt roliga och osedvanligt trevliga samt förstår att uppskatta goda samtal.  Av det skälet blev det fler samtal.  Spontana möten i korridorer med glada tillrop.  Vecka efter vecka åt vi lunch ihop.  Vi lärde känna varandra på riktigt, skrattade mycket men landade även i viktiga ämnen.

Precis så som kompisar gör.  Och kompisar är vad vi kallar varandra numera.

*

Med andra ord: tack och lov för fluff.