Februarikvällens himmel
Å ena sidan börjar jag tröttna på de här klara vinterdagarna. Det är något med ljuset som ger mig migrän när det är sol och snö.
Å andra sidan har det i år givits ovanligt många chanser att beskåda februarikvällshimlen som av många anses vara årets vackraste.
Å tredje sidan är det lite jobbigt att den som bor i en stad måste promenera flera kilometer för att se mer än de allra klaraste stjärnorna. I går kväll var första gången på länge som jag gjorde en ordentlig insats.
Orion, den store krigaren, är så uppenbart en mänsklig gestalt att kulturer i hela världen har identifierat stjärnbilden som en sådan. Brandgula Betelgeuze uppe till vänster har återtagit sin styrka efter en tillfällig dipp för något år sedan. Rigel nere till höger är lika klar som vanligt.
Föga anade grekerna att alla stjärnorna är avlägsna fyrbåkar, lika gigantiska som krigaren själv. Många av dem är bokstavligen syskon, med ett gemensamt ursprung. I Orionnebulosan skapas ännu nya stjärnor, på den för en universums barnkammare så lämpliga platsen strax nedanför bältet …
Bakom en tall blinkar nattens klaraste stjärna skälmskt i vitt, blått och grönt. Sirius låtsas vara både större och starkare än jättarna i Orion men det är bara en synvilla. Vore den kära hundstjärnan inte en av våra närmaste grannar, skulle vi inte se honom alls. Det kommer vi här i Norden inte heller att göra om några tusen år, då jordklotets komplicerade rörelser förflyttar vår himmels poler i en tjugosextusen år lång cykel. Stora hundens tassar ser vi kanske inte, men ännu stiger Sirius själv över horisonten åtta timmar om dygnet.
Alldeles enligt logiken är Procyon, Lilla hundens förnämsta stjärna, lite mindre och lite mer avlägsen än sin större granne. Men bara lite mindre och lite fjärmare, så i skogen är han lättare att se, där uppe till vänster.
Högt till höger, väster om Orion, lyser Aldebaran gult i Oxens öga, i sällskap av Hyaderna. Där i trakten finns också Plejaderna, som kallas sjustjärnorna men vars antal för ögat är antingen sex eller åtta, eller ännu fler för den med osedvanligt god syn. Denna vinter gör Mars sig redo att vandra igenom den himmelens port som de båda stjärnhoparna utgör och även om den röda planeten för varje månad blir allt ljussvagare, är han ännu lika synlig som vilken förstamagnitudsstjärna som helst.
Ovanför och till vänster om Orion ligger himmelens tvillingar sida vid sida. Högt upp vilar de, med huvudet till vänster, högre än solen står i juni, och fötterna till höger. Den gula Pollux överglänser måhända broder Castor, men Castors mäktiga hemlighet är att han egentligen är sex stjärnor, tätt tätt tillsammans. Och om sommaren kan en götalänning uppleva hur Tvillingarna för några timmar separerar, då Castor stryker just över den norra horisonten, medan Pollux dyker ned bakom den.
Karlavagnen är synlig varje natt från våra breddgrader, men dess läge avslöjar vilken årstid det är. Nu är våren på väg …
I mitten av bilden syns själva vagnen, medan tistelstångens två sista stjärnor är dolda av osynliga granar. Högst upp till vänster står Polaris, vår tids polstjärna. Rakt under den finns Kochab, som är en av de andra stjärnor som får äran av att vara polstjärna (men det tar 26.000 år för jordaxeln att precessera ett varv, så Polaris har varit polstjärna åtminstone sedan medeltiden).
”Det sägs att Po(e)lstjärnan är himlens klarast lysande …” hade televisionens reporter samma dag sagt när vi fick en svensk världsrekordhållare vid namn van der Poel. Bah! Redan av denna bild ser man att det envisa ryktet att Polstjärnan skulle vara himlens starkaste, bara är nys.
Skändligen misslyckade blev alla mina fotografier av Lejonet, vårnattens stora stjärnbild vars huvud och framtassar var på väg upp i öster. Det får kanske bli ett projekt för eventuellt klara nätter i april.
*