Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Min övertygelse att teatern är den bästa konstformen förstärktes verkligen i kväll.  Och ändå tillbringade jag tre ljuvliga timmar inte på en teater, utan på en biograf.

Jag har hört talas om livevisning on-screen, men inte tidigare upplevt det.  Nu var det dags, när Shakespeares Twelfth night, i svensk översättning Trettondagsafton, visades på Röda kvarn i Borås, i en inspelning från Shakespeare's Globe.  Vi var kanske ett fyrtiotal i biosalongen här, men vi hade lika gärna kunnat vara på plats i London.  Inspelningen var professionell, med perfekt ljud, perfekt kamerahantering och med publikljudet just så som det måste vara om man själv stode i publiken på The Globe.

Det är nämligen det man gör på The Globe, man står nedanför scenen och ser föreställningen.  Vi hade lyxen att få sitta i sköna fåtöljer när vi skrattade med åskådarna i London, som hängde över scenkanten och förstärkte känslan av att man som åskådare var alldeles nära.  Det var svårt att hålla sig från att applådera i biosalongen...

Den moderna teatern har svagheten att alltför ofta förvanska originalet, att förenkla dekoren, att lägga in teman och tolkningar som pjäsens författare inte avsåg att förmedla, att helt enkelt göra en genialt genomtänkt teater osammanhängande och lite luddig i kanterna.  På The Globe gör man allt som Shakespeare menade.  Scenen, rekvisitan, musiken, skådespeleriet – allt enligt Shakespeares tid och Shakespeares huvud.

Shakespeare anses, har jag en gång läst, vara en av historiens fyra största dramatiker.  Till hans nivå har endast Molière, Ibsen och Strindberg nått och lika mycket genialitet som jag funnit i Ibsens samtidsdramer, finner jag i Shakespeares pjäser när de framförs så som de ska framföras.  Här är varje ord betydelsefullt, varje mening tillför något – av komik, av dramatik, av satiriska undertoner eller helt enkelt av språkekvilibrism.

På Shakespeares tid spelades alla roller av män.  Det är naturligtvis inget som i allmänhet rekommenderas för dagens teatrar.  Det tycker nog folk i gemen och det tycker förstås jag, som varje vaken timme lägger ett genusperspektiv på tillvaron och på det stora hela ser mig som ganska mycket queer.  När The Globe däremot sätter upp sin pjäs med bara manliga skådespelare, tillförs ytterligare ett tolkningslager som en ur den aspekten modern uppsättning inte skulle få med.  Det blir tydligt att många förvecklingar, en stor del av Trettondagsaftons förväxlingskomik, bygger på detta faktum.  Och eftersom jag vanligtvis råkar vara svag för söta skådespelerskor – vare jag sedan hur mycket queer som helst – slipper jag distraheras av detta.  Bara karlar på scenen och jag kan koncentrera mig på pjäsen i stället för att tänka på annat...

Livesänd scenkonst brukar förstås sändas direkt och det är rentav så att konceptet "live" nästan förutsätter direktsändning.  I det här fallet var det inte direktsänt utan det som kallas "ReLive", för att det skulle finnas möjlighet att lägga till svenska undertexter.  Detta var utlyst i förväg, men vad ingen berättat, var att man skulle använda ett svenskt språk som inte funnits vare sig i tal eller skrift sedan tidigt 1900-tal.  Sannolikt var det Hagbergs originalöversättning från mitten av 1800-talet som helt oredigerat kopierats och publiken på Röda kvarn skruvade på sig under inledningen; det är inte lätt, om man inte är van, med den nu nästan antika v-stavningen, med plurala verbformer och med ord vars betydelse är helt förändrad.  Men det fascinerande inträffade att efter någon timme var det helt naturligt.  Ett oväntat h eller f, ett nu för tiden bortlagt konjunktiv, ett ord som ingen av oss någonsin använt – alltsammans flöt förbi utan svårighet.

De flesta av dagens svenskar tycker nog att engelska är ett språk som man på det stora hela förstår rätt bra (även om de flesta på den punkten borde vara mer ödmjuka).  Det är ju också ett faktum att engelskan inte tillnärmelsevis förändrats lika mycket på 400 år som till exempel svenskan.  Därför borde det vara lätt att förstå språket i Twelfth night.  Men det är det inte.  Långt därifrån.  Tvärtom låter det inledningsvis som rena rotvälskan, åtminstone om man inte är van.  Också där förändras det emellertid och allt eftersom timmarna går ljuder den talade engelskan skönare i åhörarens öron.  Talet blir ett komplement till undertexten och med bara lite ansträngning blir det plötsligt förståeligt hur det kan komma sig att Hagbergs översättning varit svensk Shakespearestandard till för bara några år sedan.  Det är faktiskt en riktigt skicklig översättning.

Den här kvällen innebar alltså drygt tre timmar av pur njutning.  Jag skrattade mer än jag normalt gör på en månad och fullständigt sprudlade av ren och oförfalskad glädje.  Det var konst på en magiskt hög nivå.  När jag sedan cyklade hem genom staden, var det i en krispigt gul höstnatt där stjärnorna strålade från en absolut klar och stilla himmel.  Och det, säger jag och utgår från mitt perspektiv på tillvaron, gjorde det till en bokstavligt talat religiös upplevelse.

(Länk till andra svenska föreställningar av "Globe on screen")