Nyland
Flera gånger hade jag i den stora bokhandeln sett Den svavelgula himlen. Den pockade på min uppmärksamhet, lockade mig och förföljde mitt dåliga samvete. I många år hade jag av någon anledning mött Kjell Westös namn med positiva blickar och jag visste att hans författarskap var både uppskattat och av god litterär kvalitet. Det faktum att han var den främsta representanten för en alltför ofta bortglömd del av det svenska språkområdet, påverkade mig. Om inte jag, som är både läs- och skrivkunnig samt brinner för Svenskfinlands välgång, läste Westö, vem skulle då göra det?
I ett år låg Den svavelgula himlen hemma i ett hörn och förföljde mitt dåliga samvete. Ja, så illa var det att jag till och med lade andra böcker ovanpå för att slippa se den.
I början av sommaren rensade jag i mina samlingar och fyllde en kartong med böcker jag antingen läst eller inte läst men i båda fallen inte tyckte mig behöva på en tid. Det blev plats över bland romanerna. I två eller tre månader stod Den svavelgula himlen i bokhyllan, på sin själklara plats mellan Jules Verne och Klaus Viking, och förföljde mitt dåliga samvete.
För några dagar sedan hade jag en stund över och tog ned den från hyllan. Alltid kunde jag läsa några sidor och se hur den var. Därför läste jag några tiotal sidor, och ställde tillbaka den i väntan på bättre tider. De bättre tiderna kom redan nästa dag – och så fortsatte det. Snart kunde jag ägna en timme åt Den svavelgula himlen, komma hundra sidor eller så framåt, ställa tillbaka boken och så återvända till den vid nästa lediga stund.
Nu har jag läst ut den. Det tog kanske längre tid än brukligt när jag på allvar bestämt mig för att ta mig an en roman, men skälet var väl att jag aldrig fick någon känsla av att detta var någon bladvändare, någon spänningsroman, någon jag-måste-veta-hur-det-går. För det fanns inget konstant problem som måste lösas, ingen dramatisk, olöslig knut. Det var en roman helt enkelt, en mycket välskriven historia om en släkt och en mans relation till denna släkt. Kronologin och tiden i sig var det som bar berättelsen framåt. Jag kommer inte att läsa om den, men jag kan gärna läsa mer Westö om andan en dag faller på. Bara med yttersta ansträngning kan jag minnas att jag läst honom tidigare och när jag ser att det bara är fem år sedan inser jag att hans böcker är av det slag som lever en stund i minnet men sedan drunknar i det stora, litterära bruset.
Vad jag däremot kände medan jag satt där och läste, var att jag skulle vilja resa till Nyland. Det är ett klassiskt landskap, historiskt viktigt, minst lika väsentligt för den svenska kultursfären som vilket Dalarna eller Småland som helst. Dess vackra små städer – Lovisa, Pernå, Borgå, Ingå, Karis, Ekenäs … – och den smala kustremsan längs en kall havsvik, det är ett landskap som rymmer dramatik och ett sagoskimmer. För en rikssvensk som bara tillbringat en dag av sitt liv där, finns det mycket mer än ett dåligt samvete som lockar och förföljer.
Det kanske är dags att göra något åt det också.