Nära döden ...
I natt var jag nära döden. Flera gånger.
Jag hade blivit kallad till ett hus i utkanten av centrum. Det var en större byggnad, det visste jag, men väl på plats insåg jag att det var en ren skyskrapa som liksom växte framför mina ögon. Hissen gick fort, men tog ändå flera minuter till målet. Färden var ostadig och jag riskerade att falla ur hissen och ned till marken.
– Jag håller i mig så gott det går, tänkte jag. Om jag faller ned, får jag väl göra det då. Det gör ju egentligen inget om jag dör.
Varför skulle jag upp i detta hus? Någon hade som sagt kallat dit mig. Kanske var det Sonia, den sköna unga dam som figurerat i utkanten av denna natts drömmar. Kanske var det ett erbjudande om nytt arbete. Jag anlände i alla fall till det rätta våningsplanet med en känsla av det nog skulle bli trevligt, på ett så där lagom småputtrigt sätt.
Det visade sig vara ett kontor, en ganska stökig plats med färgtoner i gult och brunt där stämningen var rörig och det var ingen ordning alls på människorna. På disken fanns en eskatologisk text, skriven till mig. Den liksom drog in mig i sig, och var som ett smakprov av min framtid. Med fasa insåg jag att mina utsikter var värre än döden. Jag skulle gång på gång, i all evighet, få återuppleva de fasansfulla minuter som spelades upp framför mig, liksom en film där jag var åskådare samtidigt som jag deltog.
Jag visste att jag drömde, så jag frågade mig om detta kanske bara är ett förebud om vad som väntar om jag inte gör bättring. Samtidigt fanns det inget hopp: oavsett vad jag tar mig till, är det vad som väntar mig när jag är död …
När jag blev visad vidare, var det skönt att få lämna min sorgliga framtid. Åtminstone en stund.
Nu blev jag anvisad ett hemligt och i grunden farligt uppdrag med viktiga, högst hedervärda uppgifter. Eftersom jag på min vandring genom staden skuggades av de två skickligaste agenter som fanns i landet, kändes det faktiskt mer spännande än farligt. Som en mysig kriminalroman, ungefär. När jag steg in i en vanlig affärslokal för att utföra mitt uppdrag, följde mitt sällskap genast efter och jag som kände dem, såg hur de professionellt smälte in som vilka vanliga kunder som helst och samtidigt hade full koll på situationen.
Butiken var inte tom på andra kunder. Någon stod redan och helt odramatiskt studerade utbudet. Någon annan gömde sig bakom en hylla och då insåg jag att jag var utsatt för ett bakhåll. Mina motståndare var förberedda på att jag skulle komma dit och tänkte överrumpla mig.
Jag vände mig om och mötte mina hemliga kollegers blick. Nu fick de ta över, för det var deras uppgift. Själv varken visste jag hur jag skulle handskas med situationen eller hade fysisk styrka att övermanna motståndet.
Med bestörtning såg jag emellertid hur mina två agenter inte ens gjorde ett allvarligt försök att ta hand om de två män som väntat på oss. De lät sig avväpnas och räckte fram händerna mot varsina handklovar. Först blev jag besviken på att de inte försvarade mig som jag blivit lovad. Sedan insåg jag att min situation nu var kritisk.
En tredje man, fiendens ledare, kom in genom dörren och gav mig två glas. Till vänster ett mycket stort glas, innehållande något vitt och blaskigt, påminnande om utspädd mjölk. Till höger ett mindre, men ändå stort, dricksglas med en lätt grumlig men huvudsakligen genomskinlig vätska, som citronvatten ungefär.
– Drick! sade han leende.
Jag var inte törstig. Ville han visa sig vänlig, eller … ? Som om han hört mina tankar, sade han med neutral röst:
– Det är så giftigt att du dör i samma stund som du sätter glaset till läpparna.
Rösten avslöjade inte om han menade allvar. Kanske var det bara ett test eller en sorts dålig humor? Därefter talade en annan röst till mig någonstans ifrån och jag behövde inte längre tvivla. ”Det är gift. Drick inte.”
Nej, jag behövde inte dricka. Däremot visste jag att jag nu skulle bli torterad. Torterad på det gruvligaste, gräsligaste vis, på det mest vidriga sätt man kan tänka sig. Om inte ett mirakel inträffade, skulle jag vara död inom några minuter.
Och ingen kunde hjälpa mig. Jag stod helt ensam.
*