A++

Jag sitter här en vanlig tisdagkväll och har just varit med om något alldeles extra. Efter att under två dagar på lediga stunder ha rättat uppsatser som en av mina klasser skrev för några veckor sedan, kom jag till eleven som står sist på klasslistan. Och vet ni, det var en upplevelse utöver det vanliga.

 

Ämnet – att resonera kring vad som har format en till den man är – kom av att klassen läst en roman om identitet. Genren – ”en text till en ungdomstidning” – valde jag för att den brukar dyka upp på nationella provet och då är det bra att ha fått prova på den. Samtidigt gav jag eleverna friare tyglar än vanligt och förklarade att den som ville ha en extra utmaning, fick lov att vara kreativ. I just denna klass finns en liten grupp elever som på riktigt tycker om att skriva och gång på gång har visat kvaliteter. Därför var det roligt att kunna säga att det var okej att testa sina vingar, att tänka utanför boxen, att få lov att skriva sin text som en novell eller krönika eller rentav som en illustrerad barnbok. Jag hade till och med sagt att det var okej att misslyckas. Den elev som lämnade in en novell med kommentaren ”det blev inte riktigt så bra som jag hade hoppats” skulle inte straffas för det, eftersom skribenten då hade visat kunskap om genren och därtill lärt sig något.

 

Ingen hade riktigt tagit sig an utmaningen. Första eftermiddagen av rättning gav en massa bleka, tämligen tomma beskrivningar av ”jag är en tjej på 15 vårar som spelar fotboll” och försök till reflektioner kring hur det var att börja skolan eller varför det är så kul att umgås med kompisar. En och annan kom väl något steg längre och sade mer spännande saker, vilket tyvärr oftast fylldes ut med alltför mycket genomskinligt fluff. Eleven som i höstas skrev ett klockrent A med en välformulerad krönika var även nu fullt läsvärd men inte mer. Den näst sista eleven i listan skrev sämre än vanligt.

 

Men så nu i skymningen kom jag till denna helt magiska läsupplevelse. De bästa vännerna, som vet att uppskatta en god text, hade talat om den redan, men jag hade bara skumläst den mycket hastigt och visste inte alls vad jag hade att vänta mig. Och så bara … wow, wow, wow! Jag läste den en gång – och försökte stryka under några skrivfel så som jag brukar. Sedan försökte jag ringa in de bästa formuleringarna eller ordvalen, vilket jag också brukar, men det var fåfäng möda. När hela texten är ett konstverk, när den är så djupsinnig och analyserande … när texten inte bara svarar på frågan utan plockar sönder frågan i smådelar och med litterärt formulerad logik förklarar varför frågan är felställd och bevisar det med exempel utifrån hur den okända läsarens eget liv med nödvändighet måste vara, då …

 

Nej, då är det inget problem att jag skulle vilja ringa in hela texten eller att betygskalan tar slut vid A. Då är det nämligen bara ett rent nöje att själv få anstränga sig för att formulera berömmet på ett sätt som inte bryter alltför mycket från textens egen stil.

 

Tack för det underbara, bästa MW. :)

 

Kommentera här: