Anti-antifeminism
En dag i somras begav jag mig till starten för årets prideparad och cyklade genom stadsdelen där mina elever bor. Där råkade jag passera eleven A som var ute och promenerade på en trottoar.
– Hej! Vart är du på väg? ropade han.
– Till prideparaden. Kom du också, vet jag!
Jag sade det delvis för att retas. A råkar nämligen vara den enda elev jag har som regelmässigt uttrycker sig sexistiskt, drar rasistiska skämt och fyller på med att tadla feminismen oftare än rimligt är.
Nu hade jag min första lektion med hans klass efter sommarlovet. De ville veta vad jag gjort på lovet och som vanligt blev det en massa tjafs från A.
– Förresten, avbröt jag, du kom ju inte till prideparaden.
– Nä, jag skulle aldrig gå i pride, sade han. Det finns bara två kön!
Klassen blev intresserad och undrade vad vår dialog handlade om. Jag förklarade, kort och koncist med endast väl valda detaljer:
– A och jag träffades under Pride i somras.
Ett unisont gapskratt och jubel fyllde klassrummet. A sjönk rodnande ihop på sin stol. När skrattet lagt sig ville han ge sin syn på saken.
– Alltså, inte i pride, vi träffades hemma hos mig!
Klasskamraternas reaktion kan endast jämföras med hans dubbelvikta mattelärares då jag refererade episoden för kollegiet ett par timmar senare.