Låt inte det bästa bli det godas fiende.
Som människor är det vår skyldighet att verka för en bättre värld. Att vår värld är fylld av problem vet vi och vi vill alla lösa dem. Exempel skulle kunna vara rasism, diskriminering av handikappade, brist på medicin till sjuka, fattigdom, ensamhet, hemlöshet, dricksvattenbrist, etnisk diskriminering, orättfärdiga domar, ojämlikhet mellan könen, frånvaro av religionsfrihet, svält, översvämning, epidemiska sjukdomar, diskriminering efter sexualitet, lidande hos djur, utsläpp av klimatstörande ämnen, försurade marker, korruption, övergödning, diskriminering utifrån människors könsidentitet, barnmisshandel, normalisering av sexuellt våld, analfabetism, skövling av regnskog, bristande kunskap om kvinnosjukdomar, ekonomiskt utanförskap...
You name it – uppräkningen är på intet sätt komplett utan omfattar bara vad jag i hastigheten kom att tänka på och jag har säkert missat självklara världsproblem. Poängen är bara att det finns många frågor vi kan välja att arbeta med och ingen av oss kan göra allt. Så får det gärna vara, ja kanske är det rentav bra att det är så!
Sannolikt finns det för var och en av oss någon fråga som ligger oss närmare, som väcker engagemang, som gör oss mer förbannade. Och omvänt finns det andra saker som inte känns lika angelägna. Behöver det vara ett problem? Nej, det är det inte.
Om en person arbetar med det som den tycker är viktigt, kommer någon annan i sin tur att ta sig an det den prioriterar. Det är helt okej att jag undervisar analfabeter, du debatterar mot etnisk diskriminering, han besöker de intagna på fängelset och hon gräver brunnar till törstiga.
När frågan kommer till hur vi ska lösa problemen är det likadant. Vi människor har nämligen olika talang. Det kan röra sig om genetiska skillnader, kulturella skillnader, miljöfaktorer eller något annat; de förmågor vi besitter är i alla fall olika från person till person. Lyckligtvis går det att lösa problemen på olika sätt och ofta är det rentav nödvändigt med olika talanger. Då är det bara bra att varje individ kan bidra med sin begåvning.
Somliga människor kan ge pengar. Andra har inga pengar men mycket tid. Vissa är skickligast på att arbeta med händerna, medan andra som står handfallna inför praktiska uppgifter är bättre på att organisera. Medan någon har muskelkraft, har en annan förmågan att på kort tid läsa in sig på ett okänt ämne. De flesta av oss har lite av varje men tycker helt enkelt att det ena eller andra är roligare.
Också våra andliga gåvor är olika. Någon kläcker kreativa idéer, någon vidareutvecklar andras idéer, någon är intelligent, någon behärskar många språk, någon tycker om att tala till stora folkmassor, någon är skicklig skribent, någon talar gärna med främlingar och någon arbetar bäst ensam.
Jag ska ge två exempel ur mitt eget liv de senaste månaderna:
Ett erbjudande gavs mig, vilket skulle ge mig en ledande roll i ett angeläget arbete. Det var ett erbjudande som dels smickrade mig, dels innebar vissa eftertraktansvärda förmåner. Att jag ändå tackade nej till det, förvånade förslagsställaren och det kan jag förstå. Men den som gav mig erbjudandet känner mig inte tillräckligt väl, varken mina värderingar eller min personlighet. Att tacka ja till det, skulle både ha givit mig en känsla av otillräcklighet och försatt mig under en psykisk press som skulle ha förstört den möjliga glädjen med projektet.
Under samma tid hade jag fått två andra, lika konkreta uppgifter. Den ena var en följd av att ett plötsligt behov uppstod i min omgivning och även om uppgiften oroade mig, var det lätt att se den som en intressant utmaning. Dessutom visste jag att ingen skulle utföra den bättre än jag och eftersom den måste göras, var det naturligt att acceptera. Den andra uppgiften var av en typ som många hade fått ångest inför och helt vägrat, men för mig var det snarast något jag längtat efter att göra och visste att jag skulle utföra med gott resultat. När det både i förväg och efteråt uppskattades att jag åtog mig uppdraget, blev det än tydligare att jag på alla punkter var rätt person för det.
Beträffande mitt andra exempel ska jag vara mer konkret. Här rörde det frågan om de tiggare som finns på gatorna i min stad liksom i alla andra svenska städer. Att det inte är bra att människor tvingas tigga är självklart. Nästan lika självklart är att ingen egentligen vill lämna sitt land eller sin hemort för att möjligheterna är större att finna sig en utkomst på en annan plats. Karl-Oskar och Kristina hade hellre stannat i Småland om de hade tyckt att möjligheten fanns, liksom den romska familjen i Buzau hellre skulle vilja stanna där om de tyckte att det var möjligt.
Så, vad gör vi nu för att underlätta dessa mycket fattiga människors liv? Kan vi antingen lägga alla resurser på att förändra situationen där, eller lägga alla resurser på att förändra situationen här? Nej, det kan vi inte. Vi har alla olika förmågor och intressen och dessa måste användas på bästa sätt. Det sker lämpligast genom att vi kompletterar varandra. Vi, som liksom jag tycker att grundfrågan är viktig, kan inte hålla på att motarbeta varandra utan måste gå sida vid sida för en förändring. Om vi inte gör det, utan försöker få det att framstå som att den egna prioriteten måste vara allas prioritet, kommer vi att lägga energin på fel saker. Ett sådant förfarande gynnar bara en sida, nämligen den andra, ruttna sidan. Medan hatet, snikenheten och splittringen breder ut sig, jublar bara ondskans hantlangare.
Då har vi nämligen gjort det bästa till det godas fiende. Och det vill vi verkligen inte, eller hur?
You name it – uppräkningen är på intet sätt komplett utan omfattar bara vad jag i hastigheten kom att tänka på och jag har säkert missat självklara världsproblem. Poängen är bara att det finns många frågor vi kan välja att arbeta med och ingen av oss kan göra allt. Så får det gärna vara, ja kanske är det rentav bra att det är så!
Sannolikt finns det för var och en av oss någon fråga som ligger oss närmare, som väcker engagemang, som gör oss mer förbannade. Och omvänt finns det andra saker som inte känns lika angelägna. Behöver det vara ett problem? Nej, det är det inte.
Om en person arbetar med det som den tycker är viktigt, kommer någon annan i sin tur att ta sig an det den prioriterar. Det är helt okej att jag undervisar analfabeter, du debatterar mot etnisk diskriminering, han besöker de intagna på fängelset och hon gräver brunnar till törstiga.
När frågan kommer till hur vi ska lösa problemen är det likadant. Vi människor har nämligen olika talang. Det kan röra sig om genetiska skillnader, kulturella skillnader, miljöfaktorer eller något annat; de förmågor vi besitter är i alla fall olika från person till person. Lyckligtvis går det att lösa problemen på olika sätt och ofta är det rentav nödvändigt med olika talanger. Då är det bara bra att varje individ kan bidra med sin begåvning.
Somliga människor kan ge pengar. Andra har inga pengar men mycket tid. Vissa är skickligast på att arbeta med händerna, medan andra som står handfallna inför praktiska uppgifter är bättre på att organisera. Medan någon har muskelkraft, har en annan förmågan att på kort tid läsa in sig på ett okänt ämne. De flesta av oss har lite av varje men tycker helt enkelt att det ena eller andra är roligare.
Också våra andliga gåvor är olika. Någon kläcker kreativa idéer, någon vidareutvecklar andras idéer, någon är intelligent, någon behärskar många språk, någon tycker om att tala till stora folkmassor, någon är skicklig skribent, någon talar gärna med främlingar och någon arbetar bäst ensam.
Jag ska ge två exempel ur mitt eget liv de senaste månaderna:
Ett erbjudande gavs mig, vilket skulle ge mig en ledande roll i ett angeläget arbete. Det var ett erbjudande som dels smickrade mig, dels innebar vissa eftertraktansvärda förmåner. Att jag ändå tackade nej till det, förvånade förslagsställaren och det kan jag förstå. Men den som gav mig erbjudandet känner mig inte tillräckligt väl, varken mina värderingar eller min personlighet. Att tacka ja till det, skulle både ha givit mig en känsla av otillräcklighet och försatt mig under en psykisk press som skulle ha förstört den möjliga glädjen med projektet.
Under samma tid hade jag fått två andra, lika konkreta uppgifter. Den ena var en följd av att ett plötsligt behov uppstod i min omgivning och även om uppgiften oroade mig, var det lätt att se den som en intressant utmaning. Dessutom visste jag att ingen skulle utföra den bättre än jag och eftersom den måste göras, var det naturligt att acceptera. Den andra uppgiften var av en typ som många hade fått ångest inför och helt vägrat, men för mig var det snarast något jag längtat efter att göra och visste att jag skulle utföra med gott resultat. När det både i förväg och efteråt uppskattades att jag åtog mig uppdraget, blev det än tydligare att jag på alla punkter var rätt person för det.
Beträffande mitt andra exempel ska jag vara mer konkret. Här rörde det frågan om de tiggare som finns på gatorna i min stad liksom i alla andra svenska städer. Att det inte är bra att människor tvingas tigga är självklart. Nästan lika självklart är att ingen egentligen vill lämna sitt land eller sin hemort för att möjligheterna är större att finna sig en utkomst på en annan plats. Karl-Oskar och Kristina hade hellre stannat i Småland om de hade tyckt att möjligheten fanns, liksom den romska familjen i Buzau hellre skulle vilja stanna där om de tyckte att det var möjligt.
Så, vad gör vi nu för att underlätta dessa mycket fattiga människors liv? Kan vi antingen lägga alla resurser på att förändra situationen där, eller lägga alla resurser på att förändra situationen här? Nej, det kan vi inte. Vi har alla olika förmågor och intressen och dessa måste användas på bästa sätt. Det sker lämpligast genom att vi kompletterar varandra. Vi, som liksom jag tycker att grundfrågan är viktig, kan inte hålla på att motarbeta varandra utan måste gå sida vid sida för en förändring. Om vi inte gör det, utan försöker få det att framstå som att den egna prioriteten måste vara allas prioritet, kommer vi att lägga energin på fel saker. Ett sådant förfarande gynnar bara en sida, nämligen den andra, ruttna sidan. Medan hatet, snikenheten och splittringen breder ut sig, jublar bara ondskans hantlangare.
Då har vi nämligen gjort det bästa till det godas fiende. Och det vill vi verkligen inte, eller hur?