Rösta på vem du vill – utom...

Den här vintern väljer vi biskop i Skara stift.  Valet görs av ett elektorskollegium på drygt sexhundra personer.  Detta kollegium består till hälften av stiftets präster och diakoner, till hälften av lekmän, alltså vanliga församlingsmedlemmar som utsetts av församlingarnas kyrkoråd.  Dessa kyrkoråd är i sin tur valda av Svenska kyrkans medlemmar.

Biskopsvalet kan alltså ses som ett demokratiskt val i stil med när Sverige väljer statsminister eller Tyskland president.  Det finns emellertid ett par aspekter av biskopsvalet som skiljer det från alla andra demokratiska processer som jag känner till.

Redan i förväg kunde vi utgå ifrån att en präst skulle väljas till biskop (i princip behöver biskopen inte prästvigas förrän efter biskopsvalet, men det är extremt ovanligt att så är fallet).  Det är inte konstigt och inget jag tänker kritisera.  Däremot finns det en annan bestämmelse som utesluter många kandidater.  En biskop måste nämligen gå i pension senast vid 67 års ålder.  Elektorerna får därför inte välja en person som är äldre än så, hur lämplig den personen än skulle anses vara.  I praktiken innebär det även att alla som är äldre än 60 år har svårt att bli vald till biskop.

Är detta konstigt?  Ja, det är det.  Jag skulle till och med vilja säga att det är en demokratisk brist.  I många val där en person ska väljas till ett ämbete, finns en nedre åldersgräns.  Till exempel är den i svensk politik 18 år; för att bli tysk förbundspresident är den 40.  Det finns också oftast en tillhörighetsprincip: att vara bosatt i kommunen där man väljs, medborgare i landet man representerar – eller medlem av kyrkan man blir vald av.  De flesta sådana regler är fullt demokratiska, eftersom du kan räkna med att du i framtiden kommer att vara behörig, även om du inte är det nu.

Det som också gäller i politiska val, är att väljarna har rätt att avsätta den de valt – antingen vid vilken tidpunkt som helst eller efter en på förhand bestämd tid.  Så är fallet oavsett om det gäller presidentskapet i en suverän stat, ordförandeposten i en föreningsstyrelse eller rentav rollen som styrelseordförande i ett internationellt företag.  De undantag som finns från denna regel, såsom i valkungadömen eller vid påveval, är för ämbeten som innehas livet ut.

Våra biskopsval skiljer sig alltså från detta.  Här väljer elektorerna bland kandidater under en viss ålder, och har sedan inte rätt att avsätta den valda personen.  Däremot kan den valda biskopen göra ett alldeles fantastiskt, utomordentligt, enastående arbete och ändå en dag tvingas avgå.  Inte för att biskopen fattat dåliga beslut.  Inte för att väljarna vill ha en annan person på posten.  Utan bara för att biskopen uppnått en bestämd ålder.

Nu menar somliga att en biskopspost är precis som vilken annan chefsroll som helst.  Arbetslagarna gör det nästan omöjligt att avskeda någon.  Och när man väl blivit anställd så har man rätt att stanna där till pensionen; den enda flexibiliteten är att man också har rätt att fortsätta till 67 års ålder.  Så långt är jämförelsen legitim: gymnasielärarna kan inte ge rektorn sparken, restaurangens ägare kan inte säga upp kökschefen utan giltiga skäl.  Så är det och så ska det vara.

Däremot menar jag att biskopens roll är unik.  Det är nämligen inte följden av ett normalt anställningsförfarande, utan ett ämbete som man blir vald till i förtroende.  Blir man förtroendevald, ska också väljarna inom en rimlig tid kunna välja en annan person i ens ställe.  Kyrkans medlemmar byts ständigt ut: vissa lämnar kyrkan eller blir gamla och dör, medan andra döps in i kyrkan.  Då vore det väl rimligt att biskopsposten ska spegla dessas värderingar och syn på ledarskap?

Så hur skulle vi göra i stället?  Ja, kanske skulle modellen vara att välja en biskop för en fastlagd mandatperiod på sex år.  Efter sex år hålls ett nytt val, där samma person kan utses igen, eller en ny kandidat väljas.  Den övre åldersgränsen skulle på det sättet alldeles naturligt bli överflödig.  En biskop som blir för gammal för att på ett effektivt sätt leda stiftet, skulle ju vid nästa val inte längre få förtroendet, medan en kandidat som visade goda egenskaper kunde bli vald till helt oavsett födelseår.  Skulle inte det vara god demokrati?


Länkar till mer information om biskopsvalet i Skara stift:
Mirjam eller Mose (separat blogg om valet) eller Mirjam eller Mose på facebook
Skara stifts kortfattade presentation av kandidaterna

Kommentera här: