Sportens stjärnor åldras och jag med dem
Alla babblar om Bolt men jag tittar på simhopp. Anna Lindberg gör sitt sista OS (säger hon) och jag minns hur jag såg hennes genombrott som en fjortonårig talang 1996. Det gjordes ett legendariskt reportage om hennes olympiska äventyr, ett reportage som avslutades med hur hon fick en OS-present av sin far, och hon spåddes en lysande framtid.
Då var jag 20 år och satt hemma på gården och följde oförglömliga OS-nätter på tv-n. Det slår mig att de som är tio år yngre än jag, förmodligen kan känna att de vuxit upp med hennes karriär. Kanske känner den generationen ett vemod nu? För när något som alltid funnits försvinner, är det väl alldeles naturligt att känna på det sättet?
Det finns idag inte kvar många idrottare från min barndom. De enda som återstår är nog de outtröttliga pingisspelarna. I London 2012 fanns osannolikt nog Jörgen Persson, Zoran Primorac och Jean-Michel Saive på plats, liksom de gjorde redan 1988. I svensk elit hittar man också Mikael Appelgren och det känns som om dessa utgör den sista resten av 80-talet. Det gör mig glad att de finns, för numera är det nästan sällsynt med idrottsstjärnor som är äldre än jag. Men nu har också Jörgen Persson gjort sitt sista OS (säger han), så också det sista halmstrået är på väg att brista.
Jag känner mig inte gammal när jag ser mig i spegeln men bytet av idrottsgenerationer får mig nästan att tro att jag snart är pensionär... I alla fall har jag nog så smått börjat förstå att det inte blev någon olympier av mig.