Måste man resa i världen för att lära känna den?

I en artikel i en av stadens reklamtidningar (Xtra Borås, nr 13 2011), skrev redaktören att han nästan skämdes över att ha hållit sig hemma i staden hela livet och aldrig bott utomlands.  Ett uppslag av tidningen handlade sedan om "exilboråsarnas upplevelser och drömmar".  Men måste man vara i exil för att göra upplevelser?  Är det bara utomlands man lär känna världen?

Nej, jag har inte tillbringat långa tider utomlands, har inte gjort flygresor till Thailand eller varit au-pair i New York.  Inga shoppingweekends i London eller festveckor på Ibiza.  Om jag inte vaknat i Sverige en måndag morgon, har jag i alla fall kommit tillbaka dit till söndag kväll.  Under ett års tjänstledighet, for jag som längst till Alvesta.

Under sex år som lärare i svenska som andraspråk umgicks jag dagligen med peruaner och afghaner, irakier och montenegriner.  Jag kan skilja på persiska och arabiska, presentera mig på somaliska, vet vilka särskilda frågor som bekymrar en kvinna från Mogadishu och en man från Pristina.  Jag har träffat flyktingar som inte haft råd att ringa till sin familj, som under antaget namn tvingats leva ur hand i mun, vilkas uppehållstillstånd hängt på att de delat säng med fienden.  Jag har ätit middag med fördomsfulla migranter och välkomnande infödda, serverats förmöget rashat och utmärglad gästfrihet, samtalat om bomber i Beirut och inlåsning i Borås.

Och jag har levt med midnattssol och sex månaders snö i Kiruna, sett rika och fattiga mötas vid stranden av Siljan, diskuterat teologi med bönder och pratat väder med biskopar.  Jag har mött satellittekniker från Ryssland, missilbyggare från Texas och fordonsindustrichefer från Göteborg.  Midsommar med knätofs och folkmusik har ställts mot Valborgsmäss med hbt-tema.  Jag har lyssnat till vänsterautonomas kravallplaner och skapelsetroendes vetenskapssyn, skrivit låtar med popartister och uppsatser med högskolelektorer.  Jag har pratat med raglande fyllerister på krogen, artiga kommunalråd i stadshuset, förståndshandikappade original på bussen och vältaliga kyrkoherdar i församlingshemmet.  Jag har varit arbetsledare för bortskämda brats och diskat åt ensamma åldringar.

Och under samma tid har jag varit olyckligt kär och lyckligt ensam, beklagat brister och upptäckt talanger, skrattat med ovänner och hatat med bekanta, levt på existensminimum och vältrat mig i pengar, fått kramar av okända och blivit misshandlad av släktingar.  Mina drömmar har blivit uppfyllda och jag har saknat det jag aldrig kan få.

Jag tror att erfarenheter kan fås i det lilla likaväl som i det stora och att hur berest en människa är inte säger något om hur mycket hon vet, vare sig om världen eller om dess folk