Kram

Här har man en vanlig vardag på jobbet, så vanlig som den kan vara under sista veckan före jullovet. I ett klassrum rycker eleverna på axlarna åt en ovanligt oplanerad och rätt innehållslös lektion, för de har ju snart lov. Andra elever ler och hälsar glatt och gör en high-five när man möter dem i korridorerna, precis som de brukar. I idrottshallen har sjuorna skoltävling i den ovanliga bollsporten lyra, skiner upp när jag tittar förbi, ropar på mig och vill ha mig till publik när de håller rytmiska hejaklacksövningar. I en annan korridor fnittrar en flicka lyckligt med mörka ögon åt mina banala beröm av hennes handstil.

 

En vanlig dag på jobbet är alltid en dragkamp mellan energigivande möten och energitagande arbetsuppgifter. En nästan vanlig dag på jobbet, som innehåller fler samtal än lektionsplaneringar, kan därför vara riktigt härlig.

 

Men när eleverna gått hem, kollegerna lämnat arbetsrummen i mörker och bara jag har suttit och rättat i ett par timmar, då vandrar jag vidare till en konsert bland helt andra människor på en helt annan scen. Då spelar det ingen roll att dagen redan varit vacker, för när en person jag inte träffat på länge, kastar sig över mig och med fuktiga ögon ger mig en kram och är så tacksam för att jag uppmärksammat något sedan länge bortglömt, då…

 

…då är det inte utan att jag känner en ännu starkare glädje i bröstet och i den stunden tycker att livet är ljuvligt. Med ett leende cyklar jag hem i min ensamhet. Wow.