Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Min bokhyllas 46 cm litteratur om astronomi och rymdfart rymmer många minnen och ännu mer kunskap.  En dag som denna ser jag ju lite extra på de böcker som skildrar månen i en eller annan form.  Där samsas Camille Flammarion (1870) och N V E Nordenmark (1897) med Mercury 7-astronauternas egen bok (1962), Tom Alexander (1966), Kenneth Gatland (1968) och Peter Ryan (1969).  Modernare böcker sätter visserligen in Apolloprojektet i ett sammanhang, men det är ofta intressantare att läsa om hur tankarna gick innan de blev förverkligade.

 

Jag kan ju konstatera att det tog minst 20 år innan jag över huvud taget såg på rymdfärder med något närmare intresse.  Men numera tar jag ibland fram mina böcker och läser ett kapitel eller tio.  Månresan är en milstolpe i människans historia och därför värd att sätta sig in i. 

 

Måhända är jag lite pessimistisk men jag tror inte att vi kommer att återvända till månen under den överblickbara framtiden, åtminstone inte av vetenskapliga skäl, så desto mer fascinerande är det att man lyckades göra det för ett halvt sekel sedan.

 

Men medan jag dricker en kopp te ur min NASA-mugg (inköpt på Cape Canaveral men tillverkad i Kina), tänker jag på att den neolitiska revolutionen trots allt är oändligt mycket viktigare för mänskligheten än alla rymdresor.

 

Och medan jag dricker nästa kopp te ur en mugg med porträtt av Barack Obama, tänker jag på att utvecklingen kan ändras fortare än kvickt.  Nästa gång förhoppningsvis till det bättre.