En stackars cykels vedermödor
Den förlupna veckan var inte lätt för min cykel men en trognare medhjälpare är svår att finna.
Cykel grå bar mig genom halva Småland, släpades ut bland rötter och sten på Värends minsta skogsvägar, leddes längs igenväxta järnvägar, tvingades hänsynslöst genomtränga granplantor och hallonsnår, trotsade stormfällda träd, rullades på het stålräls, bar så mycket packning att ramen bågnade och däcken blev platta – allt utan att klaga.
Den fick övernatta utomhus mitt i Njudungs skogar medan jag sov i tält, fick stå parkerad i timtals på varm asfalt i middagshetta medan jag åt sallad, lyftes omilt ombord på tåg, baxades lika omilt av samma tåg, trycktes in på bagageutrymmets golv i en ersättningsbuss och skumpade omkring som en ärta i en burk.
Den stod emot kraftiga tramptag i tioprocentiga lutningar över berg, bekämpade Huskvarnas branter, gjorde tjänst på dammiga grusvägar med knivvass kalksten, lades omkull i diken, fick fortsätta förbi "Här slutar allmän väg" i Milletorp.
Allt detta utan protester, utan gnissel, utan varje tänkbart tekniskt mankemang. En slarvig växling i Holsbybrunn och jag fick lägga tillbaka en avhoppad kedja, men det var allt.
När vi sedan rest hem, cykel grå och jag, trodde den nog att den skulle få vila, men icke: den tvingades ut i racerfart runt rondeller och skumma cykelbanor och fick umgås med tallbarr medan jag mumsade kakor. Sedan förde den mig hem och fick äntligen komma till ro i cykelförrådet.
Då, i den svala källaren, punkterade framdäcket... De svåraste, oartigaste utmaningar klarade den, men en natt i stillhet – nej, då fick den nog.
