Sverige är inte Frankrike

 

När det händer stora saker i andra länder, utlyses gärna undantagstillstånd.  Om det som inträffat huvudsakligen varit en tragedi, utlyses landssorg.  I vissa fall kan båda sakerna hända samtidigt, såsom nu i Frankrike.

 

Men Sverige är nu inte Frankrike.  (På gott och ont, får jag väl säga, för Sverige borde ibland bli lite mer franskt och Frankrike lite mer svenskt.)  Och eftersom Sverige inte är Frankrike finns varken undantagstillstånd eller landssorg i Sverige.  Det är enbart positivt.  

 

För det första: Varför skulle regeringen kunna åsidosätta lagarna bara för att den ser lagarna som ett hinder?  Sedan medeltiden hävdar svenskarna att land skall med lag byggas och i den dumma, svenska folksjälen, är nog detta ändå något av det klokare.  Har nu folkrepresentationen en gång beslutat vilka lagar landet ska styras efter, ska förstås inte regeringen kunna ställa dessa lagar åt sidan när de som mest behövs: i en kris eller under en katastrof.

 

(Dessutom kan det tilläggas att det alltid uppstår problem när någon får gräddfiler eller rätt att göra avsteg från de lagar som gäller i normalfallet.  För vem ska kontrollera att avstegen inte görs på fel sätt och vid fel tillfälle?  Hur ska den kontrollen ske och vilka sanktioner ska utdömas?  Svåra frågor som enkelt undviks genom att hela konceptet med undantagslagar undviks…)

 

För det andra: Hur skulle regeringen kunna bestämma att folket är i sorg, när vår kultur har privatiserat sorgen?  Nej, det kan den förstås inte, utan man skulle enbart göra det av politiska skäl, för att ställa sig in hos en grupp eller omvänt visa något slags avståndstagande genom att avstå från ”landssorgen” när någon menar att den är påkallad.  Enklare är att låta folk sörja i fred, för då behöver ingen bli vare sig ledsen i onödan eller besviken över att grannen och kollegan inte sörjer samtidigt.

 

Vad vi däremot gör i Sverige, är att utlysa tysta minuter.  Det händer inte jätteofta, utan mest när något hundratal eller ett par tusen personer dött i ett attentat någonstans i västvärlden.  Ibland nöjer man sig med bara en tyst minut, ibland slår man till med två eller tre.  Oavsett vilket det rör sig om, är jag tveksam till syftet och tycker nog egentligen att det är ganska tramsigt…  Det främsta skälet till min skepsis, är att det aldrig är de händelser som berör mig djupast – verkligen gör mig genuint ledsen – som uppmärksammas mest av vare sig regering, dagspress eller etermedier.  Den rent personliga sorgen känner jag för helt andra saker och hur tragiskt ett bombdåd i Beirut, Paris, Oslo eller Stockholm än kan vara, får det mig inte att fysiskt gråta eller ligga sömnlös.  Det är en känsla som jag förmodar att jag delar med många.

 

Därför kunde jag klockan tolv i dag, utan att skämmas, sitta och diskutera en debattartikel om graffitimålning, lämnande den tysta minuten åt sitt öde.

 

 

Kommentera här: