Jag är inte Charlie
Efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo för några dagar sedan har det blivit populärt att utropa ”Je suis Charlie!” på webben. Det ska vara ett sätt att uttrycka ett stöd för tryckfrihet och när det låter sig göra så enkelt som genom att byta presentationsbild på Facebook eller skicka ut en uppdatering på Twitter, har miljoner människor världen runt uttalat dessa tre ord.
”Je suis Charlie” är också ett sätt att visa sympati med Charlie Hebdo och det den står för. Det är här som jag slår bakut. Naturligtvis stödjer jag en fransk tidnings rätt att publicera texter och teckningar, men det gör mig inte till en del av tidningen. Det står var och en fritt att tycka att Charlie Hebdo är ett föredöme bland tidningar, men det finns mycket strunt i både den tidningen och andra. Mot den bakgrunden blir det liksom lite svårt för mig att ställa mig upp och säga att jag är satirtidningen Charlie Hebdo.
En annan infallsvinkel är denna: I juli 2011, efter attentatet i Oslo och massakern på medlemmar i Arbeidernes ungdomsfylking, AUF, sade Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen med sammetslen röst i en intervju ”I dag er vi alle AUF-ere”. Det var inte ett särskilt originellt uttalande (utan sagt efter amerikansk förlaga) men framför allt var det nog jobbigt att höra för alla de medlemmar av Arbeiderpartiet som inte alls ville ha en person med Siv Jensens värderingar som del av sitt parti. Det blev också knepigt för dem som ville visa avsky för attentatet och sympati med de drabbade men inte alls ville identifiera sig med det parti som de mördade råkade tillhöra – efter Siv Jensens uttalande kunde dessa känna sig tvungna att välja mellan att hålla med henne eller ses som känslokalla.
Det är alltså fullt möjligt att uppmuntra eller acceptera en företeelse utan att vara en del av den. Därför måste jag säga ”Je ne suis pas Charlie”, men helt utan att bråka om saken…