Stungen
När jag var en fyra, fem år och uppe på rännet hittade en bit konstigt, grått papper och tog tag i det, var det inte konstigt att getingen som bodde där stack mig i handen.
Inte heller var det något underligt med att jag vid tolv års ålder så där skulle sätta mig på cykeln där hemma och tog tag i styret som vanligt men utan att se mig för och därmed blev stucken av en geting som råkade ha slagit sig ned före mig.
Lika lite var det anmärkningsvärt, om än bara lite oväntat, att på ett halvfullt hölass mitt ute på åker nr 9 (med det alternativa namnet "på andra sidan bäcken ovanför vägen") en solig julidag då jag var drygt tjugo, få ett getingstick på baksidan av armen.
Däremot var händelserna en mulen augustikväll mot slutet av den blöta sommaren 2016, inte bara konstiga utan rent underliga, anmärkningsvärda och fullkomligt oväntade.
Ty där stod jag, mitt inne på en lyxig herrklubb i centrala Göteborg, efter en födelsedagsbuffé för en medlem av familjen, mätt i magen men ändå väntande vid det lilla dessertbordet. Mot slutet av middagen hade jag hållit ett bejublat tal och sedan hade jag gått omkring och fotograferat. Med kameran i ena handen och assietten i den andra skulle jag just tacka nej till servitrisens erbjudande om kaffe för att i stället be om te, när det stack till i nacken som av en nål.
Jag var redan lite konfunderad angående hur jag skulle balansera en tekopp vid sidan av assiett och kamera, så när servitrisen försökte räcka mig teet och jag inte tog emot det, skrattade hon artigt och sade att nej, det här var ju inte lätt.
– Nej, det… försökte jag. Jag måste bara… Det var nåt som…
Hon tittade undrande på mig. Har mänskan blivit helt konfys? kanske hon tänkte. Så icke. Jag ägnade mig nämligen åt att försöka känna efter i nacken – skjortan var i och för sig ny, men jag hade använt den på ett annat kalas två veckor tidigare, så hur kunde det sitta en nål kvar utan att jag märkt det förr? Nej, jag hittade ingen nål och själva sticket kändes förresten inte längre, så jag tog emot koppen i min fria vänsterhand.
Då kom nästa upptäckt. I stället för ett nålstick brann det plötsligt till. Just en brännande smärta var det nämligen, som när man råkar hålla ett finger för nära en eldslåga. På närmaste bord ställde jag ifrån mig tekopp och assiett, fingrade med vänsterhanden just där det brände, och upptäckte något mjukt men massivt. Nej, jag förstod inte situationen omedelbart, utan nedärvda instinkter sedan hundratusentals eller miljoner år gav sig till känna och mellan tumme och ringfinger klämde jag åt.
I den fina, äkta mattan hamnade den, getingen… För visst var det en sådan och i samma stund som jag konstaterade att den hade med sitt liv fått plikta för sin närgångenhet, konstaterade jag också att jaha, den hade dött just efter att ha stuckit mig också i ringfingret.
Kameraremmen hade länge varit virad om andra handleden men nu krånglade jag mig fri från även detta påhäng och förklarade närmast lakoniskt för alla som ville veta:
– Jag blev just stucken av en geting…
Servitrisen och drinkblandaren, den exekutiva personalen på denna klubb som i ett par hundra år sett välmående herrar från Göteborgs och Skottlands handelshus, den intressanta motsvarigheten till Stockholms adelsätter, planera stadens utveckling och med whisky och biljardbord umgås utan tjatiga fruntimmer, fick nu hälla upp is i en handduk och låta mig svalka min nacke. Saken komplicerades av att det råder absolut klädkod på platsen och det var först sedan isen smält som jag gav sjutton i kravet på vårdad klädsel och lättade på förlåten. Den envetna getingen hade nämligen satt sig på den mest undanskymda biten synlig hud, där krage, fluga och hårband satt som tätast…
Det fanns en läkare närvarande och hon såg lite orolig ut till en början.
– Sitt ner, ta det lugnt, du ser lite blek ut, är du allergisk, känner du dig yr?
Nej, nej, i all sin dar, så farligt var det ju inte! Det var bara det att situationen var så komisk och att jag hade planerat för ett släktkalas alla tänkbara katastrofer utom just denna, som fick mig lite ur balans en stund. I stället slog jag mig ned i ett annat rum och diskuterade den svenska skolan med pappas kusin Thomas. Men så dags hade teet svalnat och kunde drickas utan ytterligare väntan och det var ju praktiskt.
Jag kom att fundera på det där med hur ont stinget från en geting egentligen gör. Varje normal människa undviker getingar och det torde främst ha med smärtan att göra. Visst finns det folk som är så känsliga för getingstick att de kan bli svårt sjuka och visst är det livsfarligt för alla och envar att bli stungen i svalget, men trots att allvarlig fara är osannolik, är det bara ett fåtal som har sinnesnärvaro att sitta still i båten om en geting kommer flygande i största vänskaplighet.
Mitt allra första getingstick gjorde riktigt ont, men den gången var nog förskräckelsen det värsta – den förskräckelse som var en följd av omgivningens reaktion – och jag undrar hur ont jag hade tyckt att det gjorde om man inte hade överreagerat på att jag sade aj! när jag hade petat i det där getingboet. Andra gången sade jag också aj men mamma baddade väl med desivon eller salubrin och så var det inte mer med den saken. Tredje gången, då i höet, tog vi ett par minuters paus men sedan var det bara på’t igen tills lasset var fullt.
Den här gången gjorde det ont, men jag skulle alla dar i veckan föredra ett getingstick framför en kvälls migrän. Isen kylde så att de första 10-15 minuterna inte alls var så farliga och efter en halvtimme eller så kunde jag röra mig rätt obehindrat. Sedan kände jag av det under resten av kvällen men nästa morgon fanns bara en smärtfri rodnad i nacken och i fingret var det inte värre än om jag hade stuckit mig på en nål.
Härav kan man lära sig att ett getingstick inte är så farligt och att det inte tar längre tid att hämta sig från det än det tar att skriva ett blogginlägg…