Ett brev till Estrella...
I går kväll blev jag sugen på chips och fick för mig att pröva en ny Estrellavariant. ”Skogssvamp och örter” stod det på påsen och jag som gillar chips med kryddor – må det vara salt, peppar, dill, gräslök, chili, vinäger, örtkryddor eller vad som helst – tyckte att det lät spännande.
Det blev en upplevelse som emellertid inte alls var spännande som jag hade tänkt mig. Jag hällde upp mina chips i en liten skål, smakade på några stycken, tänkte hm och tja och tog några till. Sedan var det kört. Hela jag liksom överfölls av insikten att munnen och magen bara bestod av svamp. Jag ställde ifrån mig skålen, gick och värmde te men vid det här laget var hela rummet också svamp och för att inte tvingas till badrummet i ett ärende av brådskande natur, försökte jag döva smaken med minttuggummi och gelégodis.
De närmaste två timmarna drack jag fyra muggar chai-te, åt rostat bröd med smör och knäckebröd med marmelad. Fåfäng möda. Jag borstade tänderna, snöt mig, spottade och fräste, men likväl var jag omgiven av svamp. Hela huset, staden – ja världen som vi känner den! – stank av denna svamp.
Jag gick till slut och lade mig, drömde oroligt och det förvånade mig att jag inte vaknade som en champinjon i morse. Varje gång jag i dag tänker på chips, får jag kväljningar och jag är rädd att jag inte mer kommer att kunna äta mammas stekta kantareller.
Vad har ni gjort med dessa chips? Jag kan inte minnas när jag senast träffade på något liknande, men det måste vara många år sedan. Varken isterband eller stuvad spenat kan ens jämföras med dessa svampchips. Hur är det möjligt att de kan smaka så makalöst vidrigt?