Mirakel i Bäckängs trappor

På en stor gymnasieskola som denna, med en ålderdomlig huvudbyggnad dessutom, finns många trappor och det är något visst med dem, ty man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

 

För några veckor sedan, en grå torsdag i januari när jag inte hade mycket att vara glad för (om än inte heller mycket att vara ledsen för), kom jag gående uppför trappan och mötte en elev och gammal bekant som jag knappt pratat med sedan hon var nio år sådär.  Inte heller denna gång talade vi med varandra men hon kastade ett leende i ansiktet på mig, ett leende som sade ”Jag har sett dig, kul att du finns här!”.  Det gjorde den dagen lite mindre grå.

 

I går var en grå tisdag i februari då jag inte hade mycket att vara glad för, men däremot faktiskt ett och annat att vara ledsen för.  Jag stod nu i en annan trappa och försökte tränga mig fram mellan högstadieelever på tillfälligt besök, när jag plötsligt hörde en pärlande glad röst: ”Hej, känner du igen mig?”

 

Visst kände jag igen henne, för vi har någon gång sjungit ihop i en kör där jag gjort tillfälliga inhopp, men jag hade inte väntat mig att hon skulle bokstavligen kasta sig om halsen på mig och se så genuint glad ut att jag också blev helt lycklig.  Wow, jag finns, liksom.

 

Så var den dagen också räddad.  Snart skulle jag få se ett fascinerande skidlopp på min tv och några timmar därefter känna mig lycklig i hela kroppen när Maria Rydqvist så oerhört välförtjänt fick ta emot pris för sin fjärdeplats i VM.  Det var nog denna annars ovanligt dystra februaris hittills bästa dag.

Kommentera här: