Breakfast Club

På senvintern 1995 var jag bara månader från studenten och hade fullt upp med mitt specialarbete och att lägga energi på att behålla mina höga betyg. Alltför ofta tänkte jag som vanligt på mina förälskelser: Caroline som fängslat mig så året före, Sofia som jag spelat golf med, Anna som jag läste tyska med, den spännande tjejen jag pratat med när jag låg inne på Östra sista gången…

Mitt i allt detta skrev jag Svenska dagbladets fysiktävling och det är helt häpnadsväckande att jag i min dagbok för den 9 februari bara kommenterade den i två meningar. ”Gjorde Fy-tävlingen. Den var både lättare och roligare än Ma-tävlingen.” Fortfarande mer än tjugo år senare minns jag nämligen just den dagen ur flera aspekter.

Det var den där uppgiften med flugan som med okänd massa promenerade på en plastlinjal på ett bord och jag lämnade det omöjliga svaret att den vägde mindre än noll. Det var diskussionerna efteråt med teknisten Anders Gustafsson som jag aldrig sett förut men som var kompis med min gamla tenniskollega Kristoffer Karlström och som jag träffat på en datamässa hösten före. Vi pratade om Hookes lag och sedan fortsatte vi att hänga ett par gånger i ett år eller så, diskuterande inte bara fysik.

Det var kanske en tolv, femton stycken som anmält sig till tävlingen men när några suckat och svurit och gått efter någon timme, satt vi, ett tiotal, kvar till in på eftermiddagen i en sal i 200- eller 300-korridoren där vi annars så sällan var. Det var häftigt att få sitta där och kolla på varandra, taggade av situationen, peppade av att få tävla i det som vi behärskade bäst av alla i hela stan – vi var förstås skolans elit i fysik och matte men sannerligen inte i några andra sammanhang. Den vaktande läraren lät oss till en viss gräns sitta och skämta lite i största allmänhet, så länge vi inte diskuterade tävlingsfrågorna, och till och med vi, de minst sociala, lyckades bonda lite med folk vi annars aldrig pratade så mycket med.

Matsalen höll extraöppet bara för oss, så att vi inte skulle tvingas gå hem hungriga när maratonprovet var slut framåt tvåtiden och då satte vi oss där vid ett enda bord, vi som inte hörde ihop annars, så dags kanske ett halvdussin tonåringar som förenades bara där och då i att vi gillade att testa våra gränser i en fysiktävling. (Jag visste det inte då, men mitt resultat den dagen skulle vara bäst på skolan, nummer tre i länet och någonstans i trakten av nummer fyrtio i landet och på en av uppgifterna hade jag givit ett så perfekt svar att jag fick fyra poäng av tre möjliga.)

Jag tänkte den gången att så här borde man göra oftare, kanske varje vecka ta en långlunch med folk som man annars inte träffade, prata om oss själva, världen och allt och ingenting. Vi skulle kunna skapa en lunchklubb. Redan då måste jag ha haft drömmar om att skriva, för det lät som grunden till ett manus. ”Fredagsklubben” typ. Varför inte en modern version av ”Breakfast Club”?

För det fanns ju en film, som jag hade sett en gång och sedan ofta tänkte på: klassikern Breakfast Club från mitten av 80-talet då allt i livet hade varit självklart, musiken hade varit som bäst, tjejerna som snyggast. Filmerna hade förstås följt de normerna och även om jag inte mindes handlingen i detalj, hade jag fascinerats av hur fem high school-studenter från helt olika kompiskretsar och bakgrunder hade fått kvarsittning en lördag och funnit varandra. Breakfast Club hade varit så annorlunda mot alla andra filmer jag då hade sett, den hade talat direkt till mig och jag skulle aldrig komma att glömma Molly Ringwald.

I kväll plockade jag fram Breakfast Club igen. Den har legat i min hylla i nästan ett år och bara väntat på att bli sedd. Nu var tillfället och jag som annars har så svårt att se en hel långfilm när jag sitter här hemma i lägenheten, satt med full koncentration och bara njöt. Kanske inte så mycket av handlingen – jag har under åren som gått både sett och läst, skrivit och tänkt minst lika avancerat som gestalterna i Breakfast Club – men minnena fångade mig och även om jag verkligen förstod varför Molly Ringwalds karaktär var den som jag fastnat för många år tidigare, insåg jag att jag i dag inte hade sett det på samma sätt. Och tur är kanske det.


Kommentarer:

1 Gudrun:

Du har aldrig berättat vilket fint resultat du hade! Heja dig!

Kommentera här: