Uruguay 2010

Uruguay har just förlorat i fotbolls-VM 2014 och när Diego Forlán gick ut efter 53 minuter var det sannolikt sista gången vi såg honom i ett VM.  Men i stället för att deppa, minns jag med den största glädje förra VM och återupprepar vad jag skrev den gången, i en text på min hemsida.
 

 
När Uruguay i fotbolls-VM 2010 spelade sig fram till semifinal och föll knappt med 2-3 i de båda medaljmatcherna mot Holland och Tyskland, gjorde man det med ett lagspel som sällan skådats. Framför allt hade man ett mycket komplett lag, som i sina bästa stunder inte lämnade något att önska, där försvaret och anfallet nådde total fullkomlighet och man bara hade en svag punkt.

 

Den enda bristen var målvakten. Då motståndet hårdnade, blev det tydligt att målvakten Fernando Muslera inte riktigt höll måttet. Han gjorde märkliga ingripanden och inte ens hans backlinje litade fullt ut på honom. I luften var han snett ute: höga inlägg seglade förbi och han förmådde sällan anpassa utrusningarna till bollens flykt. Det var nog sant att med en bättre målvakt hade man haft en chans i semifinal och tredjeprismatch. Samtidigt var det Muslera som hade räddat Uruguay i kvartsfinalens straffsparkar. Av de fyra skotten tog han två, hade fingrarna på ett tredje och kastade sig åtminstone åt rätt håll på den sista, Gyans perfekta i krysset.

 

Mittbackarna Diego Lugano och Diego Godin var alltid på rätt plats, markerade de spelare som skulle markeras och höll motståndarnas anfallare på rätt sida. Då mittbackslåset var spräckt (Godin utgick en bit in i åttondelsfinalen och missade även kvartsfinalen, medan Lugano var skadad i semifinalen), ersatte Mauricio Victorino och utan att vara dålig, nådde han inte riktigt de ordinaries höga nivå. Särskilt var kaptenen Lugano saknad.

 

På ytterbacksplatserna spelade omväxlande Jorge Fucile, Martin Caceres och Maximiliano Pereira. Fucile var given, men avstängd i semifinalen, och imponerade med att komma inlöpande när mittförsvaret behövde stöd. Hårdför men extremt brytningssäker var det han som styrde undan den ena farliga kontringen efter den andra. Caceres lyckades även med vad andra lag inte förmådde, att plocka ned och helt neutralisera holländaren Robben.

 

På mittfältet gav sig Diego Perez in i hårda dueller med de farligaste motståndarspelarna, samtidigt som Egidio Arevalo Rios sprang och förstörde alla försök till kontrollerad speluppbyggnad. Från högersidan slog Maximiliano Pereira inlägg och på vänstersidan kompletterade Edinson Cavani anfallarna. När Uruguay hamnade i underläge, vilket skedde flera gånger under VM, var det Cavani som blev den tredje forwarden som gjorde laget till ett av hela mästerskapets mest offensiva.

 

Och så var det då offensiven, den hyperfarliga, den som satte skräck i vilket lag som helst och som gjorde massor av mål. Diego Forlán var på förhand den största stjärnan och efter en god säsong i Atlético Madrid skulle han kunna göra hela skillnaden för ett land som drömde om fornstora dagar. Och som han gjorde det. När andra stjärnor misslyckades i sina VM-lag, steg Forlán fram och spelade ännu bättre än annars. Även om det bara var i en match han fick vara lagkapten, semifinalen där Diego Lugano var skadad, spelade han genom hela VM rollen som härförare och inspiratör. Det var han som spelade bollen till rätt lagkamrat, det var han som peppade laget i svåra lägen och det var han som aldrig förföll till att skjuta ur omöjliga lägen hellre än att låta medspelarna få chansen. Men framför allt – det var Diego Forlán som gjorde målen. Fem stycken hann det bli, i tillägg till att han slog en stensäker straffspark när kvartsfinalen skulle avgöras. Medan spelare och hela lag gnällde över den svårsparkade bollen som tagits fram särskilt till VM, slog Forlán frisparkar och långskott både på mål och i mål i stället för att skjuta fem meter över. 2-1-målet i tredjeprismatchen blev klassiskt redan samma kväll och det var sedan bara en decimeter som hindrade matchens sista spark från att gå under ribban och ge förlängning.

 

Forláns spelsinne kompletterades ypperligt av Luis Suárez. Denne var målspottaren som till skillnad från anfallare i andra medelgoda lag, fortsatte att göra mål även i VM. Nästan alltid var han på rätt plats och han gjorde tre mål. Ändå blev han mest omskriven för målet han förhindrade, då han i kvartsfinalens sista förlängningsminut spelade extra målvakt och räddade ett givet mål. Suárez lycka då Gyan missade den efterföljande straffsparken, kablades ut över världen och han var en sitt lags hjälte som hederligt tog sitt straff: utvisning och avstängning, utan protester. I det straffsparksavgörande som sedan följde, fick inte Suárez ta del, men en av ersättarna, Botafogos Sebastian Abréu, blev den som med en lätt chip mitt i målet avgjorde hela kvartsfinalen.

 

Tränaren Oscar Tabárez hade satt ihop ett lag som hans land kunde vara stolt över. Det fanns stunder då laget spelade en fulländad fotboll och Tabárez förmodligen inte ville ersätta sina spelare med någon, då inte ens de största stjärnorna från länder med ett 10, 20 eller 50 gånger större utbud av fotbollsspelare, skulle kunna göra Uruguays landslag bättre.

 

Det var ett Uruguay som såväl experter som tillfälliga åskådare tog till sitt hjärta. 

 

 

(skrivet 10 juli 2010)


Kommentarer
Postat av: Jennie

Är det du som är Fomalhaut alltså? :-)

Svar: Aha, jag undrade just om någon skulle hitta den här kontaktvägen! :) Javisst, så är det!
svenskabanor.blogg.se

2014-08-05 @ 21:45:31
Postat av: Anonym

Where do we go from here... :-)

2014-08-10 @ 22:26:12
Postat av: Jennie

Det var jag so skrev "Where do we go from here..." men det blev från anonym. :-)

2014-08-10 @ 22:27:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0