Hur långt sträcker sig statens ansvar?

I går var det tio år sedan tsunamin översvämmade länderna kring Indiska oceanen.  Som naturkatastrof är den fascinerande, så även som nyhet i allmänhet.  Den var givetvis tragisk för alla inblandade, men eftersom jag såvitt jag vet inte känner någon som var direkt eller indirekt drabbad har den aspekten aldrig varit i fokus för mina reflektioner.

 

För invånarna i Banda Aceh och andra områden var det alldeles fasansfullt att se sin värld nästan vändas upp-och-ned och när hundratusentals invånare dör är det självklart en stor katastrof för Indonesien och länderna därikring.  Men, hur ska vi se på det ur ett svenskt perspektiv?  På tsunamin följde ju nästan en politisk kris och hur i hela världen var det möjligt?

 

Den svenska statens jurisdiktion sträcker sig till den svenska statens gränser.  Utanför Sverige kan vi inte göra mycket åt upplägget av räddningsarbete, sjukvård, krishantering, etc.  En del saker är bättre i ett annat land än i Sverige men det mesta är sämre (ibland rent objektivt, ibland för att vi svenskar av födsel och ohejdad vana helt naturligt tycker bättre om det svenska systemet).  Detta är något man ska vara medveten om vid en utlandsresa.  Det kan inträffa saker som man inte är beredd på: kriser och katastrofer eller bara en vanlig magsjuka eller fickstöld.

 

Frågan är vems ansvaret är för att ge mig, svenska medborgare, hjälp vid en olycka i utlandet.  Är det Sveriges ansvar, Utlandets ansvar – eller rentav mitt ansvar?

 

Ja det kan omöjligen vara den svenska statens ansvar om jag som privatperson reser på semester till Trondheim eller Bangkok.  Den främmande staten har ett rent medmänskligt ansvar för att i görligaste mån hålla mig på benen: operera min brustna blindtarm eller hjälpa mig att anmäla ett inbrott, men om resurserna saknas kan landet jag gästar givetvis inte ställas till svars om jag inte får vad jag är van vid från hemlandet.

 

Huvudsakligen måste ansvaret naturligtvis vara mitt.  Det är jag som på eget bevåg har valt att lämna hemlandets trygghet och om då något tråkigt inträffar måste jag ta konsekvenserna.  Så länge inte min stat har skickat dit mig som diplomatiskt sändebud kan hemlandet inte förväntas sätta i gång räddningsverksamhet åt mig.  Är det ens verkligen önskvärt att alla länder ska planera för alla olyckor som kan inträffa i varje annat land?  Är det rimligt att det ska finnas flygplan, båtar och annan materiel redo i Sverige för att ta hand om plötsliga händelser som svenskar kan råka ut för i någon annan del av världen?

 

Missförstå mig nu inte; det är ju självklart att det rika och välförsedda landet Sverige ska ge katastrofhjälp till offer för jordbävningar, översvämningar, krigshändelser, sjukdomsutbrott...  I december 2004 hade det därför varit mycket önskvärt, lovvärt och nästan uppenbart självklart om den svenska staten hade hjälpt människorna i exempelvis Banda Aceh.  Men att speciellt undsätta den promille som råkade vara svenska medborgare... nej, jag kan inte förstå upprördheten den gången.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0