Eftermiddagsljuset på väg tillbaka – i dag vänder det.
Så här års talas det ibland om att dagarna är så mörka. – Blä, suckas det, jag blir så deppig, så trött, så sur, livet känns meningslöst och jag längtar till våren, jag är så avundsjuk på Petterssons som åkt till Tenerifa, ska vi resa till Thailand över jul, tack och lov i alla fall för adventsljusen.
Eftersom jag är som jag är, har jag inget emot att dagarna är korta och de ljusa timmarna få – de kommer ju i retur om sommaren och eftersom sommarhalvåret är flera dagar längre än vinterditot, får vi betydligt fler ljusa timmar i Sverige än i, tja, säg Spanien eller Sydöstasien. Nu skulle emellertid detta inlägg inte handla om hur himla käck jag är utan om att eftermiddagarna i dag, den 15 december, vänder och blir ljusare.
Redan i dag? invänder vän av ordning. I almanackan står det ju att vintersolståndet infaller den 21 december. Jo, så står det i min almanacka också (vilket är underligt, eftersom det just i år inträffar tre minuter över midnatt, natten till den 22 december).
Trots detta, är det faktiskt så att eftermiddagarna vänder redan i dag, åtminstone på min breddgrad 57°43’. I Den svenska almanackan läser jag solnedgångstiderna för december och konstaterar att solen i Göteborg (som ligger på nästan exakt samma latitud som min nuvarande vistelseort) har gått ned kl 15.25 alltsedan den 11 december och kommer att fortsätta göra så till och med den 19. Just nu, den 15 december, befinner vi oss mitt i den perioden och det är alltså i dag det vänder.
Men vad betyder det då att vintersolståndet infaller den 21-22 december? Är det inte då som dagen är kortast, för det fick vi i alla fall lära oss i skolan? Jodå, det är helt riktigt. Gåtans lösning ligger nämligen i att morgnarna är som mörkast den 29 december. Det är då som tiden för solens uppgång vänder (kl 8.56 i Göteborg) och vi kan se hur det blir allt ljusare när vi går till jobbet, äter frukost, stiger upp, vaknar eller vad vi nu gör.
Tiden från soluppgång till solnedgång är, när alla ovanstående anomalier räknas in, som kortast den 22 december (eller den 21) så det är absolut inget fel i att uppmärksamma den dagen som en vändpunkt. Om man däremot tycker att just eftermiddagen är viktigare, är det alltså i dag man bör fira. (Längre norrut i Sverige är det några dagar senare: i Östersund den 17 december, i Luleå den 19.)
Hur kan det då bli så här? Varför händer inte alltsammans vid vintersolståndet? Jo, om jag uppfattat saken rätt, är skälet det som kallas tidsekvationen. För oss vanliga dödliga är det ganska praktiskt med ett dygn som alltid är 24 timmar långt, varken mer eller mindre, eftersom det i genomsnitt går 24 timmar från det att solen står som högst en dag, tills den gör det nästa dag. Det verkliga soldygnet varierar emellertid en smula i längd och kan vara något längre eller något kortare än så. Detta gör att det alltså finns två faktorer som påverkar tiden för solens uppgång och nedgång: dels den välkända faktorn som beror på jordaxelns lutning, dels tidsekvationen.
Vanligtvis är tidsekvationen chanslös att hävda sig mot axellutningen. Den förra förändras oftast bara 10-20 sekunder från ett datum till nästa, medan den senare här i södra delen av Sverige oftast gör dagen 5-6 minuter kortare (höst) eller längre (vår) per dygn. Men av en tillfällighet är det just kring jul som tidsekvationens förändring från en dag till nästa är som störst: faktiskt hela 30 sekunder. Eftersom dagens längd varierar mindre kring solstånden (på min breddgrad betydligt mindre än en minut per dygn), blir tidsekvationens inverkan större än det faktum att solen står aningen lägre (före vintersolståndet) eller högre (efter vintersolståndet) från en dag till nästa. Följden blir därför att solnedgången, om vi slaviskt tittar på vår 24 timmars-klocka, vänder den 15 december – och soluppgången den 29.
Låter det komplicerat? Det är det nog… Var bara viss om att solen och jorden sköter sig precis som de ska, rör sig i sina banor utan att vi människor påverkar dem på något väsentligt sätt. Det tycker jag är rätt skönt att tänka på, att hur mycket vi än förstör vårt lilla jordklot på andra sätt, finns det fenomen vi inte kan påverka utan tryggt kan luta oss tillbaka och beskåda.