30 februari
Saken var den att Sverige, liksom större delen av den civiliserade världen, sedan länge hade använt den julianska kalendern, den som hade 365 dagar per år, men som vart fjärde år lade till en extra dag. Detta fungerade bra till en början, men med tiden insåg man att ett år med 365,25 dagar var aningen för långt. Jorden omlopp kring solen är nämligen 365,2422 dagar. På 1500-talet hade det sammanlagda felet blivit hela 10 dagar, varför påven Gregorius XIII utfärdade en bulla som sade att man i oktober 1582 skulle hoppa över dessa felande 10 dagar.
Den katolska världen gjorde som påven sade, men Sverige var protestantiskt och lät bli. Nu var inte Sverige ensamt om att behålla den julianska kalendern, utan under flera århundraden löpte två kalendrar parallellt. Så långt var väl allt gott. Med åren var det emellertid allt fler länder som gick över till den gregorianska kalendern och så småningom vacklade även Sverige. Någon kom då på att felet inte borde bli större än det redan var – år 1700 som var ett skottår i den julianska men inte i den gregorianska, beslöt man därför att hoppa över den 29 februari.
Därmed hade Sverige en kalender som skilde sig med 10 dagar från många länder, och med 1 dag från alla andra. Det var ju synnerligen opraktiskt. Tanken sägs ha varit att Sverige skulle fortsätta att hoppa över skottdagar, under 40 års tid, så att vi till slut skulle ha fått en gregoriansk kalender utan att behöva hoppa över en massa dagar på en gång. Men detta var under Karl XII:s tid; Sverige var drabbat av krig och ingen tänkte riktigt på att anpassa almanackan efter 1700-talets svenska medelväg... Så den unika svenska kalendern fortsatte att vara i kraft.
Ännu hade man inte helt bestämt sig för att följa påvens gamla påbud, men för att få någon slags ordning i saken, bestämdes det att åtminstone följa den julianska kalendern igen. Detta skulle göras 1712, som ju redan var ett skottår. Sagt och gjort – svenskarna fick tillbaka den dag som förlorats tolv år tidigare, och februari fick för första gången 30 dagar.
Den slutliga övergången till den gregorianska kalendern som numera följs överallt där man har en "västerländsk" tideräkning (utom inom vissa ortodoxa kyrkor), skedde 1753. Då fick även svenskarna ta skeden i vacker hand och hoppa över 11 dagar. Det året fanns varken 30 eller 29 februari, och ingen 28, 27, 26, 25, 24, 23, 22, 21, 20, 19 eller 18 heller för den delen...
Och för att nu idag passa på att fira denna dag som på ett sätt är historisk och på ett annat sätt inte (för det står ju "1 mars" i almanackan), så har jag turen att hitta Merkurius på himlen. Merkurius, som löpt kring solen i över fyra miljarder år och kommer att fortsätta med det så länge det finns människor på jorden. Merkurius, som jag tidigare bara sett en blåsig septembermorgon 1991...