Den som utesluts av demokratin, sitter inte tyst och nöjd...
Det rapporteras idag (bland annat i Göteborgs-Posten) att regeringen i Libyen har stiftat en lag som innebär att de som haft kopplingar till Gaddafiregimen inte är valbara till det nya parlamentet. Det är ett fullkomligt idiotiskt beslut.
Till att börja med är det alltid tveksamt om det kan vara demokratiskt att en regering stiftar lagar – den styrande makten bör inte samtidigt vara den lagstiftande. Men alldeles bortsett från det: vilket är syftet med att utesluta en grupp från möjligheten att påverka och propagera, att på demokratiska vägar ha inflytande över landets styrning, produktion och välfärd?
Risken är att följden blir ett fenomen som världen sett nog av. Människor som utestängs från det officiella samhället, kommer att ta sig ton på andra sätt. Det kan leda till upplopp i Paris, plundring i London och bilbränder i Malmö. Och samma mönster återkommer i ett större perspektiv. Är det inte en etablerad sanning att en anledning till att en viss herr Hitler med anhang kunde ha så stora framgångar i 1930-talets Tyskland, var att hans land kände sig trampat på och uteslutet efter 1910-talets världskrig?
Tänk om det svarta Sydafrika genom ANC på 1990-talet hade drivit igenom odemokratiska förordningar som omöjliggjort för den tidigare vita makteliten att engagera sig i landets politik. Vad hade då hänt där?
Nej, om man vill ersätta en diktatur med en stark demokrati, skall de demokratiska rättigheterna ges till alla landets invånare, i lika stor utsträckning och utan inskränkningar. Alldeles oavsett vilka hämndbegär den nya styrelsen besitter...