Patrick Moore

Det är sällan man kan peka på en enskild händelse eller upplevelse som förändrat ens liv, men det händer trots allt.  Att mitt astronomiintresse väcktes av en fängslande bild i Så funkar världen är sannolikt ett sådant faktum.  Än tydligare är det att detta intresse fördjupades och nådde högre nivåer av Patrick Moores Atlas över universum.

 

Atlas över universum är en mastodontbok, som trots foliantstorlek omfattar 270 sidor i ganska liten teckenstorlek.  Jag fick den på köpet när jag prenumererade på en astronomihistorisk bokserie och medan jag ställde in de ordinarie böckerna i hyllan, fick Atlas över universum ligga framme på mitt belamrade skrivbord.  På skrivbordet samlade det mesta damm, men så inte Atlas över universum.

 

Kraterärrade kartor över månen, Merkurius och Mars, suggestiva skildringar av klimatet på Io, Titan och Miranda, skalenliga skisser över planeternas månsystem...  Allt fängslade mig som inte mycket annat.  På familjesemestrar fick Atlas över universum ligga överst i väskan.  När jag tog studenten och började mina flyttar runt om i landet, var den en av de böcker som fick följa med redan på rekognosceringsresorna.  Under denna tid var det inte en tillfällighet att jag kallade Atlas över universum för min Bibel.  Med tiden har min livsåskådning vandrat från att vara ateistisk, via agnostisk till uttalat kristen, men Atlas över universum har jag haft i sällskap under hela den resan.

 

I dag plockar jag inte fram den så ofta längre.  Skälet är inte att det astronomiska intresset eller vetgirigheten har falnat, utan att Wikipedia har blivit den nya kunskapskällan.  Inte heller är all information i Atlas över universum längre aktuell, för, som Patrick Moore sade, astronomin är ett exempel på den naturvetenskap där framtidens forskning kommer att ge oss insikter som vi idag inte har en aning om. 

 

Mitt specialarbete på gymnasiet hade jag en gång ägnat en redogörelse för kometers uppbyggnad och rörelsemönster, med stor inspiration från Patrick Moores och John Masons Halleys komet.  När jag 15 år senare läste en termins matematik på högskolan och kursen skulle avslutas med en längre uppsats, blev mitt ämne att jämföra matematikens roll i Patrick Moores Atlas över universum med matematiken i Camille Flammarions Populär astronomi.  I mitt tycke var Patrick Moore 1900-talets motsvarighet till 1800-talets Flammarion – båda var astronomer som lyckades popularisera en komplicerad vetenskap så att okunniga amatörer fick den grundkunskap som gjorde dem mottagliga för vetenskapens landvinningar.

 

Patrick Moore ledde i 55 år BBC:s "Sky at night".  Det märkliga är att han kunde bli adlad och livet ut vara en högt uppburen och respekterad tv-personlighet, trots sina märkliga politiska åsikter.  Han var en manschauvinist av rang, som menade att kvinnorna förstört BBC och fått tv att fyllas av såpoperor och matlagningsprogram.  BBC:s taleskvinna svarade att det var Patrick Moores rättframhet som gjorde honom så omtyckt, varpå Moore kommenterade att han kanske var en dinosaurie men dinosaurierna styrde ju faktiskt jorden rätt länge.

 

Inte blev Patrick Moores rykte bättre av att han under en period ledde ett litet främlingsfientligt parti, att han skyllde utbredningen av aids på de homosexuella och att han tyckte att det var fel att lagstifta mot rasdiskriminering.  Samtidigt talade han gärna emot dödsstraff, nöjesjakt och djurhetsning samt stödde offentligt djurrättsorganisationer.  Det var kanske en del av den där uppskattade rättframheten att Patrick Moore var en person med politiska uppfattningar över hela skalan.

 

Men nu är Patrick Moore död.  Vid 89 års ålder dog han i söndags den 9 december och är sörjd och saknad av många.  På sätt och vis även av mig. Tack vare Atlas över universum kommer han ändå att finnas kvar i mitt hem, sannolikt så länge jag lever.

 

Kommentera här: