Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Någon som har hört sägas att det är trist att gå i kyrkan?  Det hävdas ofta att kyrkan är töntig och gudstjänsterna långtråkiga.  Det där håller jag inte med om.  Även de söndagar då jag känner mig blasé och rätt oandlig, brukar gudstjänsterna vara intressanta – och så finns där alltid trevliga människor att fika med eller få en kram av.

Men nu har jag just kommit hem efter julottan, och den bekräftade alla fördomar.  Eller rättare sagt, den som inte brukar gå i kyrkan annat än på jul och liksom jag råkade välja "fel" kyrka idag, den stackaren tror nu att kyrkan är just så mossig som ryktet säger.

Jag ska genast säga att jag inte gick till samma kyrka som jag brukar och inte lyssnade till samma präst som vanligt.  För när Jan-Åke och Sofia håller igång i Brämhult, eller Thomas och Linda på Hässleholmen, eller valfri präst och kyrkomusiker i Borås Caroli, ja då är det både värdigt och underhållande. 

När församlingen samlats, ljusen brinner och alla andäktigt inväntar När juldagsmorgon glimmar och julevangeliet, då då kliver kyrkoherden fram till mikrofonen och inleder med att hälsa välkommen, samt läser upp gudstjänstens tjänstgöringslista och pålyser kommande veckas gudstjänster!  Alltså, det är nästan tjänstefel...  Rakt på bara, med kyrkklockor och musik, eller något mycket väl valt ord, inte en massa trams som får hela julmorgonsstämningen att rämna.

Och känslan av föreläsning i hotellets konferenslokal eller utbildningsdag på högskolan bara fortsatte.  Predikan, vars enda fördel var att den var kort, var byggd på citat och lästes innantill på ett språk som uttalade varje bokstav i alla ord utom det (försök då att skilja på de folk och det folk, eller de ljus och det ljus, och försök att stå ut med alla sade de).  Så fort någon stämning lyckades infinna sig, kom en pålysning av nästa psalm eller sång eller nu står vi upp och varsågod och sitt ned och besökarna måste ha frågat sig varför det fanns både agenda och psalmtavla, eller om kyrkoherden trodde att församlingens intellekt var under snittet.

Kantorn skötte sig bra, men hade otur med sina medhjälpare.  Under psalmerna satt solisterna och småpratade, under sina sånger tog de tonerna underifrån och längtade till Idolfinalen.  Det framgick även av sångvalet.

Pinan var över efter en timme och då hade visst även vaktmästaren fått nog.  Medan församlingen vandrade ut, köade i mittgången, gick vaktmästaren omkring och släckte ljusen.  Juldagen var liksom över innan den ens hade börjat.

Mycket mer finns inte att säga.  Jo, en sak.  Om det inte har framgått än, så är en gudstjänst som denna rätt ovanlig.  I allmänhet är prästerna roliga, musikerna hängivna och gudstjänsterna både intressanta och andligen utvecklande.